Vem definierar terroristen?

De senaste åren har vi haft terroristhysteri i västvärlden. Vi skräms av propaganda mot terrorister och blir ständigt påminda om att hålla ögonen på vår granne och ännu hellre sätta upp övervakningskameror överallt. De finns överallt och hotar vår verklighet, den bekväma och problemfria tillvaron. Nu pratas det om nya och hårdare lagar mot terrorister, ännu ett steg i överförmynderiet.
Svenska Dagbladet skriver:

Folkpartiet anser att det är hög tid att förändra den svenska terroristlagstiftningen så att det blir brottsligt att delta i terrorismträning utomlands. I dag endast brottsligt att tillhandahålla sådan utbildning. Ett flertal EU-länder överväger eller har redan kriminaliserat deltagande i terrorismträning. Vi vill också öppna för möjligheten att kriminalisera eget förberedande av resor i syfte att delta i strid utomlands för terroriststämplade organisationer i enlighet med den lista som EU eller FN har beslutat.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att veta vilka som är terrorister och vilka som är offer. De som ofta bedöms vara terrorister vill gärna själva kalla sig för frihetskämpar. Minns att det inte var så länge sedan som kurder och terrorister var synonymer, medan de själva såg sig om offer och kämpade för en möjlighet att få leva i ett land de kan kalla sitt eget. Somar Al Naher skrev nyligen i Aftonbladet en ledarkrönika som hyllade Peshmerga. Kan föreställa mig att Turkisk eller Iransk myndighet inte varit speciellt förtjusta i gruppen. Frågar man folk i Mellanöstern så kommer en tydlig majoritet säga att USA är terrorister.

Nu är ju frågan, vem har rätt att bedöma vilka som är terrorister? Stridsträning kan vem som helst få, oavsett vilket land man befinner sig i. Att delta i ett krig och kämpa för sitt folk eller sin identitet borde i sig inte stämpla någon som terrorist, oavsett vilken sida individen står på? Varför vill våra politiker ändå följa strömmen och diskutera lagar mot stridsträning? Varför vill man förbjuda sina medborgare att resa utomlands för att delta i ett krig, samtidigt som man trevar efter ett samarbete med Nato? Wolfgang Hansson skrev en liten artikel om sina iakttagelser och det är ingen nyhet att våra ledare flirtat med USA och Nato sedan slutet av 80-talet, typ kort efter Palmemordet. Eller har det hållit på längre än så?

Wolfgang skrev nyligen i artikeln Dags för tuffare lagstiftning mot Jihadister? att han kontaktat Chefsåklagare Tomas Lindstrand på Åklagarkammaren.

Han bekräftar att det inte är olagligt för en svensk medborgare att resa till Syrien eller Irak för att strida på Islamiska statens sida.

– Vi lever i ett fritt land, säger han. Vi kan inte hindra människor från att resa vart de vill. Däremot är det möjligt att dessa personer begår krigsbrott när de väl är där nere. Men att driva sådana mål är mycket svårt.

Det låter som att den nuvarande lagen har en någorlunda balanserad syn på situationen. Att resa utomlands för att delta i ett krig borde i sig inte vara förbjudet, ej heller att delta i en stridsträning för en organisation som fått en terroriststämpel. Speciellt med tanke på att vår historia visat oss hur lätt det är att dela ut den stämpeln. Brottet ska ligga i hur man väljer att agera under kriget och vilka handlingar man väljer att stödja.
I lagboken hittar vi bland annat brott som misshandel, mord och medhjälp till dessa. I ett krig räknas det väl inte längre som mord, men det finns fortfarande regler för hur man ska uppträda och hur fångar ska behandlas. Att skära av huvuden framför en kamera eller i rent skrämselsyfte avrätta en obeväpnad och bakbunden människa är inte en befogad handling. Där har vi den brottsliga terrorhandlingen som ska bestraffas.

Mitt förslag är att tänka igenom lagändringen noga och inte döma en organisation efter en slags stämpel, snarare efter dess handlingar. Att stödja en organisation som tydligt visar upp ett bestialiskt beteende, genom att själv delta eller genom någon materiell sponsring av vapen till dessa, borde vara ett brott eller medhjälp till brott. Straffskalan skulle då kunna skilja mellan ett par års övervakning och fotboja till permanent utvisning? Känner man till den inhumana inställningen och trots detta väljer att hjälpa till så är det min åsikt att man medvetet har begått ett allvarligt brott och är inte längre välkommen tillbaka in i landet.

Den senaste tiden har det fokuserats på IS och den brutalitet de har visat sina fiender. Med tanke på vad media rapporterat de senaste tio åren så har muslimer fått väldigt dåligt rykte. Två representanter ur Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten skrev en debattartikel i Aftonbladet där de vill vända blickarna mot svenska nazister i Ukraina och rekryter som rest till Israel:

Inte en enda gång nämner politiska företrädare som Reinfeldt, Ohlsson eller Björklund de 20-tal personer som rest till Israel för att ansluta sig till IDF eller de svenska nazisterna som ansluter sig till nationalistiska grupper i Ukraina.

De har en viktig poäng, men glömmer ge exempel på vad för brott som ska ha begåtts av dessa personer i Ukraina eller Israel. Att agera prickskytt under ett regelrätt anfall i ett krig är väl inte brottsligt, även om handlingen att skjuta en annan människa gör mig illamående?
Att flyga med en helikopter och oprovocerat skjuta mot befolkningen är däremot ett terrordåd som borde ha uppmärksammats av någon domstol.

Då återstår fortfarande frågan om vem som är terrorist eller inte. Vem bestämmer att en specifik grupp är terrorister?