Någon i landet skriver en skämtsam artikel med en underton av kritik till en religiös sammanslutning. Den artikeln startar igång en storm av upphetsade reaktioner. Pådrivande röster samlar ihop en grupp som gemensamt måste visa handlingskraft och att det är förkastligt att kritisera denna heliga församling. Alla ska med, här finns inga undanflykter. Det finns ingen anledning till att inte delta i den manifestation som planeras. Antingen är man med eller emot. Skicka mail med hot och hat, kolla upp mobilnummer och adress för att ringa och besöka. Alla kanaler används för att kritikern ska känna sig hotad och hatad. Artikeln var inte på något sätt Kosher.
Ibland kanske en liten röst ifrågasätter ett mindre påstående, men den rösten tystas ned omgående. Att ens våga ifrågasätta sina egna led innebär att man inte är tillräckligt troende, möjligtvis på väg att häda. Är man ens troende om man ställer den typen av frågor? Den lilla rösten tystnar och ber fort om ursäkt. Påståendet var faktiskt en självklar sanning och kan inte diskuteras.
Det är viktigt att visa hur starkt troende man är. Den egna övertygelsen är inget att skämmas för och ju tydligare du visar samhället att du är starkt troende desto bättre uppskattad blir du av den egna församlingen. Du får beröm för din starka tro och du välkomnas ständigt in i gemenskapens kärleksfulla värme, så länge du lever efter de heliga riktlinjerna som bestämts av någon som ingen minns namnet på. Så har det alltid varit och det är inget man ifrågasätter.
En samling inkvisitorer gör ett besök hos en syndare. Det har rapporterats att ett visst beteende har avvikit från vad som är acceptabelt. Man har umgåtts med otrogna på ett oheligt sätt. Det behöver göras klart att uppträdandet måste upphöra och därefter måste den förtappade själen renas i ett stålbad av mental självspäkelse och spirituell sodomi.
En tonårig pojke promenerar ensam i de norra delarna av landets ”framsida”. Hans väg hemåt korsar av en händelse ett par överförfriskade och några år äldre killar som plötsligt ger honom en arg blick. Han har aldrig träffat de här människorna tidigare, men något i hans klädsel har tydligen retat upp främlingarna. När de står jämsides ropar någon av de överåriga killarna något med höjd röst och därefter svartnar det till framför ögonen på den tonårige pojken, som senare vaknar upp på intensiven med brutna kroppsdelar och en bestående hjärnskada.
Religiös fanatism har många ansikten och finns i alla grupperingar, men de har alla en sak gemensamt. Inställningen är att ”Kritiserar du vår livsstil så är du ett hot och ska med alla medel bekämpas till oigenkännlighet”.
I första hand förknippas detta beteende med olika kristna och muslimska grupper som ständigt blir påminda av samhället om hur det är mer en regel än undantag i deras församlingar. Vad vi glömmer är att en religiöst fanatisk övertygelse inte behöver handla om en gudadyrkan. Exakt samma beteende finns bland vissa grupper av ateister i deras heliga övertygelse om att religion är ett helvetes påfund och ska bekämpas med alla medel, utan att de själva inser hur deras egna beteende i princip är en spegelbild av den mest religiösa extremfundamentalistherrejössessjälvmordsbombaren de tagit på sig uppgiften att bekämpa. Exakt samma beteende ser vi dessutom på olika kommentarsfält och Facebook-/Flashbackdiskussioner så fort ämnet blir nationalism, med skillnaden att den egna nationen/flaggan/landet/språket står som symbol för den religiösa övertygelsen. Den svenska nationen står under ständig belägring av de som hotar den svenska livsstilen som är en symbol för religionen Svenska folket som är en helig illusion av ett land som aldrig influerats av mörka krafter utifrån.
Mitt exempel med den tonårige pojken ovan handlar självklart om en ung supporter som är på väg hem efter att ha sett en match, råkar stöta på folk från det rivaliserande lägret som tror i sin religiösa övertygelse att en oliktänkande ska bekämpas med alla medel. Håller man på fel lag är man fritt byte och förtjänar inte att leva. Slå ihjäl kättaren…
Verbal Snyting 