Religiös fanatism

Någon i landet skriver en skämtsam artikel med en underton av kritik till en religiös sammanslutning. Den artikeln startar igång en storm av upphetsade reaktioner. Pådrivande röster samlar ihop en grupp som gemensamt måste visa handlingskraft och att det är förkastligt att kritisera denna heliga församling. Alla ska med, här finns inga undanflykter. Det finns ingen anledning till att inte delta i den manifestation som planeras. Antingen är man med eller emot. Skicka mail med hot och hat, kolla upp mobilnummer och adress för att ringa och besöka. Alla kanaler används för att kritikern ska känna sig hotad och hatad. Artikeln var inte på något sätt Kosher.

Ibland kanske en liten röst ifrågasätter ett mindre påstående, men den rösten tystas ned omgående. Att ens våga ifrågasätta sina egna led innebär att man inte är tillräckligt troende, möjligtvis på väg att häda. Är man ens troende om man ställer den typen av frågor? Den lilla rösten tystnar och ber fort om ursäkt. Påståendet var faktiskt en självklar sanning och kan inte diskuteras.

Det är viktigt att visa hur starkt troende man är. Den egna övertygelsen är inget att skämmas för och ju tydligare du visar samhället att du är starkt troende desto bättre uppskattad blir du av den egna församlingen. Du får beröm för din starka tro och du välkomnas ständigt in i gemenskapens kärleksfulla värme, så länge du lever efter de heliga riktlinjerna som bestämts av någon som ingen minns namnet på. Så har det alltid varit och det är inget man ifrågasätter.

En samling inkvisitorer gör ett besök hos en syndare. Det har rapporterats att ett visst beteende har avvikit från vad som är acceptabelt. Man har umgåtts med otrogna på ett oheligt sätt. Det behöver göras klart att uppträdandet måste upphöra och därefter måste den förtappade själen renas i ett stålbad av mental självspäkelse och spirituell sodomi.

En tonårig pojke promenerar ensam i de norra delarna av landets ”framsida”. Hans väg hemåt korsar av en händelse ett par överförfriskade och några år äldre killar som plötsligt ger honom en arg blick. Han har aldrig träffat de här människorna tidigare, men något i hans klädsel har tydligen retat upp främlingarna. När de står jämsides ropar någon av de överåriga killarna något med höjd röst och därefter svartnar det till framför ögonen på den tonårige pojken, som senare vaknar upp på intensiven med brutna kroppsdelar och en bestående hjärnskada.

Religiös fanatism har många ansikten och finns i alla grupperingar, men de har alla en sak gemensamt. Inställningen är att ”Kritiserar du vår livsstil så är du ett hot och ska med alla medel bekämpas till oigenkännlighet”.
I första hand förknippas detta beteende med olika kristna och muslimska grupper som ständigt blir påminda av samhället om hur det är mer en regel än undantag i deras församlingar. Vad vi glömmer är att en religiöst fanatisk övertygelse inte behöver handla om en gudadyrkan. Exakt samma beteende finns bland vissa grupper av ateister i deras heliga övertygelse om att religion är ett helvetes påfund och ska bekämpas med alla medel, utan att de själva inser hur deras egna beteende i princip är en spegelbild av den mest religiösa extremfundamentalistherrejössessjälvmordsbombaren de tagit på sig uppgiften att bekämpa. Exakt samma beteende ser vi dessutom på olika kommentarsfält och Facebook-/Flashbackdiskussioner så fort ämnet blir nationalism, med skillnaden att den egna nationen/flaggan/landet/språket står som symbol för den religiösa övertygelsen. Den svenska nationen står under ständig belägring av de som hotar den svenska livsstilen som är en symbol för religionen Svenska folket som är en helig illusion av ett land som aldrig influerats av mörka krafter utifrån.

Mitt exempel med den tonårige pojken ovan handlar självklart om en ung supporter som är på väg hem efter att ha sett en match, råkar stöta på folk från det rivaliserande lägret som tror i sin religiösa övertygelse att en oliktänkande ska bekämpas med alla medel. Håller man på fel lag är man fritt byte och förtjänar inte att leva. Slå ihjäl kättaren…

Din övertygelse är samhällets fiende

Folk pratar om åsiktsfrihet och att få yttra den, i nästa mening fördömer de en annans rätt att få uttrycka sin. Om åsikten inte är bekväm så är den inte korrekt. Bland annat Anna Troberg skriver om detta i sin blogg och tar upp en viktig poäng. Vad jag tänker på är att samhället har gjort det till sin uppgift att ändra på din övertygelse, om den inte stämmer överens med normen.

Vad är då normen? Bestäms den av en liten grupp rabiata människor som sätter en etikett på de som anses tycka ”fel”, de som inte tycker likadant som den lilla gruppen? Eller står verkligen majoriteten av samhället bakom den?
Uttrycker vissa människor verkligen sin åsikt som bara råkar vara samma som normen, eller är de oroliga för att deras egentligen åsikter inte kommer att accepteras och av den anledningen säger de bara vad de tror att samhället vill höra? Vad händer om det inte är en åsikt, snarare en livsstil man tagit till sig? Det kan handla om ett intresse eller en hobby som format individens vardag.

Ofta finns det extrema åsikter som bygger på falska uppgifter, men det kan även finnas extrema uppgifter som bygger på sann grund. Att det uppstår en diskussion i dessa fall är oundvikligt, men ska åsikten i sig vara avgörande för om en människa passar in i samhället eller inte? Om man tyckte om personen innan och tyckte det var trevligt att umgås, varför ska en åsikt ändra på allt detta? Det är väl fortfarande i grund och botten samma person?
Eller har samhällets normer bestämt att det inte är okej att umgås med personer som inte är ”normala”?

För trettio år sedan var det helt korrekt i landet att vara kristen, starkt troende och utövande. Ateister sänkte ofta rösten när de skulle förklara sin övertygelse och ibland kunde det innebära att någon snabbt skulle omvända den stackars syndaren. Homosexuella var det värre med. Där gällde det att knipa igen, eller riskera att förlora jobb, familj och hus. Vågar inte räkna på hur många familjer som levde på en lögn. En del grupper hade dessutom bestämt att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas.

Nu är det väl mer korrekt att vara ateist, att tro på en gud liknas vid att tro på tomtar och troll. Snabbt ska den troende omvändas med ateisternas nästan religiösa övertygelse. Det låter lite som ”en dingding värld”, men samhället har verkligen vänt så tvärt.
Homosexuella känner att de måste komma ut, en ny trend där de ständigt hyllas i sportvärlden. Det är som ett gigantiskt publikt AA-möte där en nervös och för tillfället mycket liten människa kliver fram till mikrofonen och säger ”Mitt namn är Kajsa Bergqvist.. och.. jag är homosexuell”, för att sedan ta emot ett jubel som påminner om den gamla Mer-reklamen.

Varför får inte varje individ leva i sin egen övertygelse utan att någon utomstående ställer krav på att omvändas eller riskera bli utstött av samhället?
Vill någon vara religiös (ateism verkar också vara en egen religiös övertygelse, har jag märkt), homosexuell eller köttätare, låt personen leva som den själv vill. Så länge inte en annan människa skadas så ser jag ingen anledning till att gå med en bunt tidningar i handen och knacka dörr för att ställa frågan ”Tror du på Gud?”.
Om Anton Hysén spelar i ett annorlunda lag är det upp till honom. Varför ska han ens behöva ”komma ut”? Snarare ska samhället fullständigt skita i att han föredrar killar, det finns ingen anledning till att ifrågasätta det.
Om mina barn vill äta kött så ska de få det alternativet, inte tvingas till att bli vegetarianer med en köttfri dag. Varför ska man tvingas till den övertygelsen, istället för att ges ett alternativ och på så sätt får varje individ välja? Jag fasar för den dag då folk inte ens vågar viska att ”Jag äter kött” av rädsla för att bli utstötta ur samhället.

Samhället är kidnappat av en mindre grupp rabiata opinionsbildare. De upprepar samma mening gång på gång ända till du tror på det. Gör man så i några decennier (”ultrareligiösa” är förbannat ihärdiga, har jag märkt), då blir det en sanning.
Låt mig få leva mitt liv så låter jag bli ditt liv.