Det finns inga gränser som inte går att överträda

Signalspaning skulle inte handla om att avlyssna den egna befolkningen. Det fick vi höra när FRA-lagen infördes och när man planterade den stora maskinen som skulle spionera på Ryssland. Tidigare handlade det om att ”Jo, det har vi alltid gjort men nu vill vi få detta reglerat i lagen”.

Eller så ville de hellre ha ett lagligt stöd som de kan luta sig mot och säga ”Nä, vi får faktiskt göra såhär..”  och att det systemet hade sponsrats av USA ville man inte erkänna.

Nu pratas det om att ”det kan hända att vi får uppdrag av USA eller Storbritannien”:

https://www.svd.se/snart-kan-sverige-fa-avlyssna-at-usa (Betalsida på SvD, men ingressen säger tillräckligt.)

Vi vet att det redan förekommer, men även i det här fallet vill man ha någon juridisk text att luta sig mot för att säga ”Jo, vi får faktiskt göra det.”

När man delar med sig av den här typen av konfidentiell information till andra länder så skulle jag vilja sträcka mig så långt som att kalla det för landsförräderi. Speciellt när vi inte befinner oss i krigstider.

Att lyssna på trafik och spana efter hot från Ryssland gjordes för över 100 år sedan, men på den tiden fanns ett hot. Att utvidga omfattningen av den övervakningen under en tid när inget uttalat hot existerar blir som att väcka den björn som sover. Att sedan lämna över den informationen till avlyssningsmålets fiender, då väcker man även en ilska.

Nu vill man dessutom utöka omfattningen och börja avlyssna medborgare som inte är misstänkta för brott, vilket isf handlar om ”hela den svenska befolkningen”.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/polisen-vill-avlyssna-icke-misstankta
Att då lämna information om sina medborgare och företag till andra länder kan inte ha stöd i någon juridisk text, definitivt inte när man dessutom fått den information med hjälp av signalspaning som endast är tänkt att användas med Rikets säkerhet i åtanke.

Piratpartiet varnade för detta flera gånger:
https://www2.piratpartiet.se/nyheter/pressmeddelande_demokratihotande_massovervakning_foreslas_idag

https://www2.piratpartiet.se/fra

Då viftades varningarna bort med att ”Det gäller faktiskt Rikets säkerhet, det kommer aldrig utökas till att avlyssna oss vanliga medborgare..” men nu är vi alltså på väg dit ändå, trots alla löften och försäkringar om motsatsen. Piratpartiet menade att det fortfarande sitter människor och behandlar informationen och systemet har byggts av människor. Då finns det alltid en risk för misstag och informationsläckor, vilket vi har fått läsa om hur information faktiskt läcker från FRA.

I nättidningen Syre uttrycker även Piratpartiets ledare Katarina Stensson vad hon tycker om hur duktiga Regeringen har varit på att hålla sina löften:
https://tidningensyre.se/2020/4-november-2020/piratpartiet-snart-alla-loften-om-massovervakning-brutna/

Med tiden så har det jobbats för att ge övervakningen bättre förutsättningar till att utökas och att juridiskt stöd finns för detta. Man har normaliserat beteendet, samtidigt som man tidigare smutskastat andra länder som haft ett liknande system. Vi har ett exempel där Piratpartiet än en gång varnade om hur Polisen vill installera statliga trojaner på samtliga datorer, små program som ”ringer hem” till polisen och skickar regelbunden information om vad du har gjort på din dator och mobiltelefon.

Sveriges Radio förklarar nu hur det kan fungera och vilka möjligheter Polisen får med statliga trojaner:
https://sverigesradio.se/artikel/6430610

Regeringen skriver i ett pressmeddelande från oktober 2019 om sina planer på statliga trojaner:
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/10/hemlig-dataavlasning–ett-viktigt-verktyg-for-brottsbekampningen/

Sista stycket säger dessutom:

Myndigheterna ska i hemlighet få installera mjuk- eller hårdvara i en teknisk utrustning (till exempel en dator, mobiltelefon eller läsplatta) och läsa av innehållet. Det kan till exempel handla om att installera en trojan för att läsa av meddelanden och avlyssna samtal i krypterade program och appar eller skaffa sig tillgång till ett konto i sociala medier. Det kan också handla om att aktivera mikrofonen eller kameran i en utrustning och på så sätt hämta in tal och rörliga bilder. Om hårdvara behöver installeras i till exempel någons dator ska myndigheterna kunna få tillstånd att i hemlighet ta sig i utrymmet där utrustningen finns för att installera hårdvaran.

I den formuleringen från oktober 2019 handlar det om brottsmisstänkta, men nu pratas det alltså redan om att Polisen vill kunna avlyssna även de som inte är misstänkte för brott. Då borde ju omfattningen av installerade trojaner gälla för samtliga datorer och mobiltelefoner.

Hackingen av EncroChat var en start och man kommer att luta sig mot det resultatet för att förklara att ”Se vad vi kan åstadkomma när vi faktiskt får avlyssna, den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”.

Även här skrev Piratpartiet redan i september 2020 om hur man vill kunna komma åt samtliga medborgares kommunikation:
https://piratpartiet.se/nyheter/regeringen-oppnar-for-att-polisen-ska-fa-avlyssna-icke-misstankta/

En avhandling från Umeås Universitet (skriven av Markus Naarttijärvi) varnade för att vår personliga integritet kommer att ta stryk i debatten om Rikets säkerhet och där är vi just nu:
https://www.umu.se/nyheter/personliga-integriteten-offras-i-lagstiftningen-for-rikets-sakerhet_5825964/

När vi säljer ut vår frihet för att vinna en känsla av säkerhet kommer vi i slutändan förlora båda och som vi har resonerat och sålt ut vår säkerhet så förtjänar vi faktiskt ingetdera. Det är snart valår och vi kan fortfarande vända den här utvecklingen, innan det här verktyget hamnar i händerna på en psykopat.

Att vaccinera sig eller inte mot Covid-19?

Det här viruset har verkligen splittrat samhället och man har hittills sett ett allvarligt flockbeteende. Mitt flöde på LinkedIn visade ett inlägg där en person förklarade att han inte tänker ta vaccinet, anledningen var oviktig men det enda han bad om var förståelse och acceptans för att valet var hans och att varje människa ska få välja det själv.
Den här frågan väcker lika mycket känslor som religion, politik och bilförare.

Det tog inte lång tid förrän tre personer öppet proklamerade att de tagit bort honom från sin kontaktlista och varnade för att ingen kommer att anställa honom om han har den inställningen.
Det tog mindre tid för fyra personer att förklara för honom hur viktigt det är att han faktiskt tar vaccinet och vad som är fakta.
Jag har varit inne på detta förut, men vi människor verkar glömma väldigt fort.

För mer än 10 år sedan var det aktuellt med Svininfluensan. Då försökte man tvinga på folket ett vaccin. Vissa vägrade för att ”Fakta är att vaccinet inte är tillräckligt testat och det spekuleras fortfarande i hur farligt viruset faktiskt är.”
Dessa människor blev kallade för foliehattar och i vissa grupper blev de utfrysta för att de var så själviska.
I efterdyningarna visade det sig att ett flertal vaccinerade fick sjukdomen Narkolepsi.

Beteendet som vi har fått se under 2021 är samma. Människor uppträder likadant och börjar frysa ut oliktänkande. Än en gång handlar det om att spela på samvetet, att man är självisk och inte tänker på den överbelastade vården som inte klarar av att ta hand om alla sjuka och självklart alla äldre som riskerar att bli smittade av en muterad variant.
Det här vaccinet är bättre testat än det som togs fram mot Svininfluensan, men man påvisar fortfarande allvarliga bieffekter. Ändå ska vaccinet tvingas på samhället.

Nu pratas det dessutom om ett vaccinationspass, som ska visa att man är vaccinerad mot Covid, en sjukdom som redan har splittrat folket. Ska man börja kräva att varje besökare på en restaurang visar upp passet? Ska en arbetsgivare få börja kräva det för att man ska få behålla sitt jobb?

Passet skulle ju endast användas för att man ska få resa, men i Tyskland har man börjat avskeda vårdpersonal som vägrar vaccinera sig. När fler branscher börjar avskeda folk som inte har ett vaccinationspass så utnyttjas det där passet i felaktigt syfte och det handlar inte längre om att vaccination är frivilligt.

Min erfarenhet säger mig att arbetsgivarna kommer att använda det där passet för att sålla bort folk. På samma sätt som ett utdrag ur brottsregistret har blivit normalt för samtliga jobb så kommer man kräva ett vaccinationspass i framtiden.
Självklart tvingas vi att vaccineras på det sättet.

Bara för att göra det klart så är jag inte emot vaccin eller vaccinationer. Jag är emot tvång och överförmynderi när det inte finns en anledning till det. När finns det en anledning till det? Inte en aning, jag är inte rätt person att göra den bedömningen. Det här är en aggressiv influensa och många smittas av den. Var och en får göra sin egen bedömning, var och en får göra sitt eget val.
Utfrysning och mobbeteende mot folk som har en annan åsikt än du är däremot helt fel.

Lite statistik
Dödligheten är ca 4,3% bland folk som är över 70 år, ca 0,1% bland de som är yngre. Totalt räknar man på att ca 0,6% har avlidit av de som smittats inom Stockholm. Källa: Folkhälsomyndigheten
Direktlänk till publikationen ”Skattning av letaliteten för Covid-19 i Stockholms län”.
Sett över hela landet så är det till dags dato (10 maj, 2021) förstås andra siffror, fler än 14000 döda av totalt 1 miljon smittade. Dödligheten är isf 1,4%.

Då det har gjorts jämförelser med den årliga influensan så hänvisar jag till länken längre ned. Det ser ut att pendla mellan 5-8% av de som vårdas, men ser vi till antalet som avlider kan vi snabbt dra slutsatsen att Covid är mycket aggressiv och allvarligare än den årliga influensan. Dock finns ett mörkertal, för både Covid och den årliga influensan, samtidigt som över en halv miljon svenskar väljer att vaccinera sig årligen mot den vanliga influensan.

Socialstyrelsen har statistik över dödligheten i Covid-19 för hela landet.
Socialstyrelsen har även statistik över dödligheten för den årliga influensan i hela landet.

För den som behöver påminnas om Svininfluensan kan rekommendera att läsa dokumentet ”Pandemin som kom av sig” av Marina Ghersetti och Tomas A. Odén.

#inteensam – det är fan på tiden att saker händer

Aftonbladet höll i en artikelserie tidigare där de fokuserade på olika former av sexuell mobbing mot tjejer och kvinnor. Det var en viktig serie och jag funderar på om kampanjen har dött ut eller om några fortfarande håller i den?
Tidigare har debatten handlat om anklagelser mot en specifik grupp människor och fokus hamnade då på fel detaljer. Att bråka om våldtäkt och strängare lagar är en debatt som helt spårade ur, man pratade inte om problemet utan skyllde allt på patriarkatet och att ”alla män är svin”. Men det är, som sagt, en annan diskussion.

Kampanjen #inteensam handlade om hur olika tjejer i väldigt ung ålder antastas.. i skolan.. och skolpersonalen gör inte ett skit åt saken. Killar i tidiga tonåren tycker att det är en rolig lek och förstår inte alls felet i beteendet, de förstår inte att tjejerna faktiskt inte ser det som ett skämt. Däri ligger grundproblemet.
Vissa arbetsplatser har också dessa trakasserier, men det är inte alltid som kvinnorna vågar göra en anmälan. Att det existerar kommentarer som anspelar på sex eller en del kläm på rumpan tror jag är ömsesidigt, där är nog båda könen lika skyldiga och där vet man aldrig när det är oskyldigt eller när det är trakasserier. Jargongen kan vara så ibland, men på de platser där någon enstaka person tar sig dessa friheter trots att man sagt ifrån så ska detta anmälas och då är det viktigt för personalavdelningen att ta dessa på allvar.

Svart eller vitt känns onödigt att prata om då det inte är realistiskt, varje fall är ju trots allt unikt och man får helt enkelt göra en ny bedömning varje gång. Det som sticker ut är när någon på arbetsplatsen blir upptryckt mot en vägg, handen trevar in under skjortan eller tröjan och undersöker. När detta sker mot personens vilja så är det ett brott, det kallas för sexuellt ofredande och ska anmälas.
Varför vågar kvinnor sällan anmäla ett sexuellt ofredande till personalavdelningen? Det är inte alltid cheferna tar en anmälan på allvar, eller så hamnar offret i en situation där ord står mot ord och det blir därför svårt att driva detta vidare. Om kvinnan då inte får hjälp med att driva fallet vidare så kommer en anmälan att påverka hennes arbetssituation på ett negativt sätt och det blir istället obehagligt att gå till jobbet.
En del som blir avslöjade förklarar sin handling som ett skämt som gått fel, men vad man glömmer bort är väl att både den som skämtar och den man skämtar med ska skratta för att det ska vara roligt.
När ord går över till en fysisk handling eller ett personangrepp så går det väl inte heller att förklara det som ett skämt?

Aftonbladets artikelserie tog upp olika flickors och kvinnors berättelser.
En artikel handlade om en ung kvinna som arbetade på en snabbmatskedja. En av cheferna hade tryckt upp henne mot en vägg och sedan tafsat på henne. Hon berättade även att när hon tog upp detta för sina kolleger så fick hon istället en konstig blick som förklarade att hon gjorde en alltför stor grej utav det hela och att det var ett fullt normalt beteende på den arbetsplatsen. Lite får man helt enkelt tåla…
En artikel tog upp att flickor i tidiga tonåren fick ofrivilligt en annans hand innanför underkläderna (på skolgården, under en fest, hemma hos en vän… spelar egentligen ingen roll), falska rykten spreds i skolan (av både tjejer och killar!), olika typer av verbala kränkningar (typ, ”tvivelaktig yrkesutövning”) osv.

Men skulden för allt detta ligger faktiskt inte enbart på killarna, utan kan även ligga på tjejer. Grupptryck är en anledning till att beteendet överlevt och frodas, samtidigt har det på något sätt byggts upp en norm kring för hur vissa ska kunna använda valfria medel för att trycka ner en annan människa, sprida rykten och samtidigt vågar inte någon annan säga ifrån av rädsla för att själv hamna i siktet… exakt samma mönster som klassisk mobbing och näthat. Likheterna är väldigt tydliga och bristen på respekt bottnar i att ”Jag umgås inte med de här människorna och därför bryr jag mig inte om hur de mår”. Detta beteende fanns långt innan internet existerade och just nu existerar det öppet på arenor där man inte har tillgång till internet.
Samtidigt som artikelserien får uppmärksamhet så gör sig självklart några självutnämnda experter hörda med åsikter om ”manlighet” och hur män ska uppträda (Aftonbladet – Experten: Därför tafsar killar på tjejer)… jag håller inte riktigt med om den teorin som presenteras i artikeln.
Ibland undrar man hur de här personerna alltid lyckas hitta till rubrikerna. Jag tror att det är lite annorlunda och vill hellre förklara mina egna tankar och teorier om hur det ligger till. De bygger på mina iakttagelser och upplevelser, så det finns alltså ingen undersökning eller statistik som stödjer detta.

Under vilka förutsättningar sker detta?
Nu låter det som att detta är något som händer på alla arbetsplatser, vilket inte (förstås) är sant. Däremot gissar jag att branscher där ålderssnittet är lågt dominerar i statistiken… en gissning (fördom?) som bygger på att jargongen hålls på en viss omogen nivå som påminner om skoltiden, typ vissa människor har inte växt ur den tiden ännu.
Vissa chefer tar sig friheter för att de tror sig vara immuna mot anmälningar. Vissa kollegor kanske har lite svårt att hantera alkohol på firmafesterna..

Sex är ett ämne som alla pratar om, redan i tonåren och högre upp i åldrarna. En del kan skoja om ämnet, andra uppträder lite utmanande. Olika människor drar gränsen väldigt olika.
När skämt går över till handling är det inte längre ett skämt, men när hormonerna börjar påverka omdömet så kan även gränserna börja tänjas. Lite som hur alkohol påverkar omdömet.
Sex är ett intressant samtalsämne. För att kunna förstå ämnet ska man våga prata väldigt öppet och ogenerat. Samtidigt är det lite som att kunna hantera alkohol, inte alla människor klarar av att hantera diskussionen. Om det sedan triggar igång vissa hormoner hos dessa människor?

Något som är lika skrämmande är att barnen visar upp det här beteendet på skolgården, helt öppet och ogenerat. Under de tidiga tonåren så attackeras de unga tjejerna och det ska tafsas, men frågan är om pojkarna här förstår att de gör fel? Jag vill minnas att jag själv inte var ett helgon när jag var tolv år gammal. När jag såg klasskamraterna attackera tjejerna trodde jag att det var en lek och ville vara med. Men var får man lära sig den här leken? Var kommer den ifrån?
Barn kan vara elaka, men de är också oskyldiga. Det är sällan de förstår vad de här lekarna innebär, hur deras beteende kan få en annan person att må dåligt. Oftast gör de som de sett att någon annan har gjort och då såg det ut att vara en oskyldig lek som folk skrattade åt, folk som inte var den ensamma tjejen med fyra händer innanför tröjan?

Jag brukar säga att i de tidiga tonåren så händer något med barnen som de inte alls upplevt tidigare, hormonerna väcks till liv och tonåringarna upplever alla möjliga känslor utan att förstå vad som blivit annorlunda. De klarar inte av att hantera förändringen. Det är lite som att nykläckta ormar inte klarar av att hantera sitt gift och därför släpper ut allt de har i bettet. Med tonåringar orsakar hormonerna att de blir väldigt passionerade, det blir väldigt mycket av och på, allt eller inget, förälskelse och ilska. När de har en åsikt eller ett intresse blir de nästan religiösa och har svårt att acceptera att någon annan tycker annorlunda. När de blir förälskade i en person, vilket händer varannan vecka, så betyder personen mer än familj och vänner. En obesvarad kärlek kan därför bli en besatthet, för vissa som inte har lärt sig kontrollera dessa hormoner.
En del människor lär sig aldrig den sociala koden och förstår inte heller hur de ska kontrollera hormonerna.

Vi är fortfarande flockdjur och vi följer en ledare. Om någon uppträder som att ”såhär fungerar det” så är det få människor som säger emot, man vågar inte ta en konflikt. Det är inte heller alla som vill ta på sig ledarrollen.
Om någon på arbetsplatsen börjar uppträda som att det är helt naturligt att tafsa på varandra när man hamnar i ett avskiljt utrymme så är det få som vågar säga emot.

På vilket sätt uppträder killarna?
Av någon anledning kan en del killar få för sig att det är okej att vara närgången, i vissa fall även antasta tjejer som ser bra ut. De här killarna brukar i många fall vara vana vid att få som de vill. Det finns även de som tror att det är så man ska uppträda för att själv bli intressant, enligt en uråldrig syn på att en man tar för sig, uppträder manligt bestämt och.. det verkar ju fungera när den omåttligt populäre kompisen gör så.

Man ska inte ta för givet att det är killar som startar ett rykte, men de kan vara rätt duktiga på att sprida dessa vidare bland sina vänner. Det kan ofta handla om att ”Jo, jag hörde det av blahblah som är väldigt god vän med henne”. Att detta skadar en annan människa är inte relevant då man ändå inte kommer umgås med personen. Personen i sig är inte viktig.

Firmafester verkar göra något med en del människor och med alkohol i kroppen blir de ofta väldigt närgångna. En del killar börjar tafsa när det dansas, en del försöker hamna avsides med en specifik tjej och hoppas på lite tur.
Är man alkoholpåverkad så hör eller tolkar man ibland vissa saker lite annorlunda, något som kan följa med till arbetet efteråt. Tror killen att han fick en inbjudande gest under festen så finns risken att han besvarar den under arbetstid vid något tillfälle, då det som hände på festen inte alltid stannar där.

En kille kan bli påhejad av sina vänner när han har gjort närmanden mot en viss tjej, ofta för att han visade mod för att kliva fram och det kan bygga upp ett slags självförtroende men även ett grupptryck för att även nå i mål. Grupptrycket kan i sin tur leda till att hans version om vad som hände var att hon reagerade positivt, polarna tar då för givet att tafsandet var åt båda hållen. Då vänner inte brukar ifrågasätta varandra så kommer de troligtvis inte heller diskutera möjligheten att hon tog illa upp.

Att vara i ett avskiljt utrymme med en tjej blir intimt för vissa killar och situationen kan ses som ett hångeltillfälle. Hormonerna går igång och om killen inte klarar av att stå emot attraktionen så finns risken för att hans händer hamnar där de inte ska vara (okej.. han tafsar). Än en gång, ungefär som alkohol påverkar omdömet.
Att de är på en arbetsplats och egentligen borde jobba tillhör helt plötsligt en annan verklighet.

Många gånger handlar det alltså om att killen faktiskt inte vet hur han ska uppvakta en tjej eller om tjejen tar illa upp av att bli tafsad på. En del tror på allvar att ”såhär fungerar det”.
Samtidigt finns de som känner att de står såpass högt i hierarkin (chef eller bästa kompis med chefen?) att de blir immuna mot åtgärder, något som långt ifrån alla killar gör på en arbetsplats. I det fallet bryr han sig inte heller om vad tjejen tycker, hon ingår inte i hans närmaste krets och vad hon tycker eller känner är därför helt oviktigt. Hon är någon som bara existerar när han är på arbetsplatsen.

Hur bidrar tjejer till det dåliga beteendet?
Tjejer är inte bara oskyldiga offer, snarare långt ifrån. Det finns de som är väldigt duktiga på att starta rykten och elakt skvaller. Det är inte sällan man får höra en tjej säga ”Den där jävla horan har säkert legat med halva företaget/skolan/stan..” och då svarar hennes killkompis möjligtvis (förhoppningsvis?) att ”Oj.. men då är hon inte så intressant längre..”

Samtidigt som det finns tjejer som kämpar för en verklighet där en tjej kan gå naken genom ett köpcenter utan att någon reagerar, så finns det tjejer som håller fast vid ”att vara klädd sådär bara skriker slampa. Du kan ju inte mena allvar med att ni killar verkligen tänder på att se en tjej gå klädd så?”
Sanningen är att en del normer skapas faktiskt av tjejer.

För vissa tjejer är väldigt mycket ett spel. Man gillar att provocera, reta upp killar och se efter om de nappar. De gillar uppmärksamheten och bekräftelsen de får, det ger en slags tillfredställelse. Bara beteendet i sig ger dubbla budskap. Är det bara ett spel eller är det en inbjudan?

Det finns faktiskt tjejer som gillar när killen tar för sig. Den djuriska delen i den sortens uppvaktning är upphetsande och ett slags förspel i sig, tycker de (faktiskt så har jag hört ett flertal tjejer säga just så). Detta bidrar självklart till förvirringen bland killarna.

Hur stoppar vi det här?
Vad är det vi ska stoppa? Någonstans i utvecklingen verkar det ta stopp, vissa personer slutar utvecklas och fastnar av någon anledning i tonåren.
Vi kan ju inte heller tala om för barn hur de ska tänka eller agera, jag ser det som en slags indoktrinering. Vem bestämmer vad som är ett korrekt beteende?
Någon gång i tiden var detta ett korrekt beteende enligt samhällets normer, män som tog för sig och var manliga? Man kanske visade en viss person uppskattning och valde sin kvinna? Självklart låter det som normer för en grottmänniska och i modern tid anser vi det vara absurt att ens tänka oss den möjligheten. Tyvärr märker vi att beteendet smyger fram hos en del efter lite för mycket alkohol i kroppen, när kontrollen över hormonerna försvagas.
Normer förändras hela tiden, men människan och dess behov är fortfarande samma nu som för flera tusen år sedan.
Ska vi då förbjuda alkohol? Eller ska vi proppa i oss hormonhämmande medel?

Jag ser debatten sprida sig och det finns en syn på hur det borde se ut, en syn som blivit mer av en norm på senare år. Detta kommer att ske naturligt och normen kommer att sprida sig ner i åldrarna. Vi behöver bara hålla debatten vid liv och se till att diskussionen blir vanligare i skolorna, bland familjerna, på kontoret och på krogarna.
Om ett företag märker att firmafesterna gått överstyr ett par gånger, inför en sträng alkoholpolitik till de anställda lär sig hantera sitt drickande. Om beteendet rapporteras från anställda under arbetstid så kan man utse en representant på arbetsplatsen, som utses av de anställda och får inte inneha en chefsroll, som håller koll på att trakasserier inte förekommer (åt något håll). Någon som alla har förtroende för och vågar ta ansvar.
Det handlar om arbetsmiljön och de anställdas trivsel.

Spelreglerna håller på att förändras igen och det handlar inte längre om att ta för sig. Så länge samhället ser sex som ett tabu så är många kvinnor rädda för att visa sin sexuella sida, männen tvingas dessutom spela ett spel och samtidigt blir det farligt att chansa då ett felaktigt beslut kan bli ödesdigert.
Hur man slutligen angriper problemet blir svårt att svara på. Ska samhället sluta låtsas som att sex är tabubelagt eller ska skolan tidigt börja förklara vad ömsesidig respekt handlar om?
Det ena behöver iofs inte utesluta det andra, men jag tror mer på att bearbeta den inställning som vissa har om att ”jag känner inte den personen så därför bryr jag mig inte om hur hon mår”.

Det är viktigt att lära sig den sociala koden. Vi behöver bli bättre på att förstå varandra och vara vakna för vad som är acceptabelt eller inte. En skrämmande stor del av alla vuxna människor har problem med detta, hur ska vi då kräva av barnen att de ska ha koll? Ändå är detta något vi behöver lära oss redan som barn, att lyssna mer på varandra och att våga prata med varandra. Vi måste redan i tidig ålder lära oss att ställa frågan ”har jag gjort dig en orätt?” och vara beredd på att lyssna på ett ärligt svar. Trots allt är det en möjlighet till att utvecklas som person och förstå ytterligare en pusselbit i den sociala koden.
Man kanske ska införa övningar och gruppsamtal i skolorna så att barnen redan i Mellanstadiet får en chans att diskutera ämnet, berätta om hur olika beteenden på skolgården eller i klassrummet kan verka störande eller obehagliga. Något som gör det jobbigt att gå till skolan på morgonen är ett problem för den eleven och behöver lösas. Att leva i sin bubbla av vänner och bekanta betyder inte att man inte påverkar andras bubblor, din anonyma kollega eller klasskamrat existerar även ifall ni inte umgås. Om ett träd faller i skogen och ingen finns i närheten och ser det hända, då har trädet fortfarande fallit.
För att citera Dalai Lama:

När du pratar kommer du bara att upprepa vad du redan känner till, men när du lyssnar så kan du lära dig något nytt

Underskatta inte betydelsen av en rak och ärlig kommunikation, att våga gå rak på sak och vara ärlig, att våga ta en konlikt. Ta ansvar för vad du har gjort eller våga berätta vad du känner. Lyssna på den obehagliga repliken och förstå den.
Om känslorna skulle vara olämpliga så kanske man inte ska ta upp ämnet, men om man får frågan så ska det inte vara fel att svara ärligt. Den som ställer frågan ska inte heller vara rädd för svaret. Sex är inte längre tabu och det finns inget ”kärlek till fel personer”. Man kan inte lösa ett problem genom att tiga ihjäl det, tvärtom måste vuxna människor våga ta ansvar genom att kunna ta upp en obekväm fråga och försöka hitta en lösning om det visar sig att den frågan är ett problem.

Vem ligger ansvaret på?
Vi är alla människor och vårt samhälle går ständigt igenom en utveckling. Under olika perioder har våra normer förändrats och det som tidigare var förbjudet har på senare tid blivit acceptabelt. Normer blir ofta ett slagträ mellan olika samhällsgrupper och oavsett vilka normer som format vårt samhälle så är många tjejer (människor i allmänhet?) rädda för elakt skvaller. Normer kan även vara skadligt för samhället då det är en ram för hur man ska uppträda och av den anledningen kan bli ett hinder för utvecklingen.

Vem bestämmer då vad som är tillåtet eller inte? Vems är felet när någon blir antastad? Hur ser vi till att en kvinna inte ska känna sig tvingad till att acceptera ett beteende som hon uppenbart tycker är obehagligt? Hur ser vi till att hålla den här debatten levande så att problemet inte glöms bort?
Jag lämnar över det ansvaret till dig.

Att söka jobb… på riktigt!

Det finns många anledningar till att du söker eller kommer behöva söka jobb i framtiden. Du har precis gått färdigt skolan, gymnasiet eller högskolan/universitetet. Du har haft det tufft i skolan och valt att hoppa av. Du har blivit uppsagd, gissningsvis pga arbetsbrist av företagsekonomiska skäl (mycket populär anledningen de senaste åren). Du har varit sjukskriven en längre tid och vill komma igång och jobba igen. Du har aldrig haft ett jobb och känner att ”Nu jävlar är det väl fan på tiden!” (en känsla som kan avta utan en plan eller tecken på framsteg)… Det finns som sagt.. många anledningar. Det är inte heller första eller enda gången du kommer söka nytt jobb. Den här situationen kommer du dessutom uppleva igen, kanske flera gånger till.

Vi lever i en verklighet där ett jobb går före allt annat. Du måste ha ett jobb för att få in pengar, som sedan går till räkningar, mat och kläder. Utan ditt jobb har du inte råd att betala något av dessa. Har du familj så måste du fortfarande ha råd att kunna umgås med den, sköter du inte ditt jobb så… kan vi iaf vara överens om att din familj kommer få det väldigt tufft.
Vissa människor som lever på socialbidrag har hamnat i ett hamsterhjul av beroende. Några av dessa personer vill mena att det inte lönar sig att jobba och lägga ner halva sitt liv på något som bara ger någon tusenlapp extra varje månad. De som tänker på det sättet må ha en poäng, med tanke på att systemet ser ut som det gör, men detta förutsätter att man aldrig avancerar för att höja lönen. Dessutom är det värt väldigt mycket att komma ifrån mötet som sker varje månad där varje krona måste motiveras och viktigt att lägga i minnet är att alla kan avancera om viljan finns, här finns inga undantag. Känslan av frihet är en känsla av att leva på dina villkor.

I ett samhälle där alla måste vara konkurrenskraftiga för att få jobb är det viktigt att inte vara blyg med sina kunskaper. Jantelagen har förstört många möjligheter till framgång och din uppfostran har gjort att du ofta får svårt att svara på ”Vad är du egentligen bra på? Vad kan du göra för oss?”. Ge dig själv ett par svidande örfilar och våga kasta Jantelagen där den hör hemma, i papperskorgen. Jantelagen är en fotboja för arbetssökande. När du söker ett jobb så får du nämligen inte vara blyg, du får inte skämmas för att vara bäst. Du måste våga göra bort dig och våga chansa. Det är bara då du lär dig och då du utvecklas.

Jag brukar säga att vilken idiot som helst kan skaffa ett jobb, konsten är att få ett jobb man trivs med och klarar av att behålla. Alla klarar av att hitta något man är bra på, något man har ett intresse för och som går att tjäna pengar på. Nyckeln är att förstå hur arbetsmarknaden fungerar, att lära sig hur man kan utnyttja sina kunskaper och att därefter lägga upp en plan för att kunna nå ända in i mål. För att kunna lägga upp sin plan behöver man först ställa rätt frågor och därefter besvara dessa så ärligt man kan.
Jag kommer att beskriva mina egna erfarenheter av hur arbetsmarknaden har fungerat och vilka frågor jag har fått svara på under min resa. Innan vi börjar vill jag passa på att säga något som min 3-årige son brukar få höra väldigt ofta, ”Vad händer när du sätter dig ner och gråter? Ingenting. Vill du ha något så får du resa dig upp och kämpa för det!”

Det är som sagt viktigt att ställa rätt frågor för att kunna gå vidare och basera sin framtidsplan på svaren. Nedan har jag skrivit ner de frågor som haft väldigt stor betydelse för mig. Jag vill tro att dessa frågor är relevanta för de flesta människor och ger en väldigt bra grund att bygga sin framtid på.

1. Vad kan jag? Vad har jag för kunskaper?
2. Vad vill jag jobba med där mina kunskaper är användbara? Vilken bransch vill jag jobba i?
3. Behöver jag komplettera med någon kunskap för att kunna söka ett specifikt jobb? Komvux/NTI? Folkhögskolan? Arbetsförmedlingens utbildningar?
4. Har jag uppdaterat mitt CV? Behöver jag kontakta några referenser? Är CVt ens läsbart?
5. Hur sprider jag mitt CV? Vilka portaler existerar? Ska jag personligen hälsa på företagen?
6. Vilka jobb motsvarar för tillfället mina kunskaper, eller kommer jag att kunna jobba med?

Därefter börjar själva jobbsökandet och då behöver följande frågor besvaras:

1. Vad står det i annonsen? Vem söker de egentligen? Vad är det för anställningsform?
2. Vilket företag har lagt ut annonsen? Är det ett företag jag vill jobba i?
3. Vad skriver jag i min ansökan och det personliga brevet?
4. Hur uppträder jag under intervjun?
5. Vad ska jag begära för lön?
6. Hur uppträder jag på arbetsplatsen, när jag väl fått jobbet?

 

1. Vad har jag för kunskaper?

Bakgrunden är viktig för att bygga en profil, för att veta var du står just nu. Här behöver du egentligen tänka på all utbildning du har gått, alla kurser du deltagit i och alla dina intressen. Tänk på att den här frågan inte riktigt är samma sak som att skriva ditt CV, men den ger dig de svar och den bakgrund du kommer behöva till det.

Är du väldigt intresserad av historia eller astronomi? Skriv ner det på papperet. Är du intresserad av modellplan så har du troligtvis även väldigt bra koll på tekniken och historisk koll på hur originalen har använts. Är du intresserad av bilar eller olika typer av fordon så finns även kunskaper i deras tekniska specifikation. Är du intresserad av och insatt i någon specifik sport så har du troligtvis följt en serie eller har väldigt bra koll på deltagare, historia, statistik, taktik etc. Visste du förresten att det går att tjäna pengar på recensioner av PC-/Konsolspel?
Alla dessa kunskaper kanske är väldigt värdefulla för ditt framtida jobb, eller så kanske de inte har någon som helst betydelse. Oavsett så är det viktigt att du antecknar detta, iaf till en början.

Vad har du studerat? Vilket ämne under skoltiden var roligast? Har du haft ett tillfälligt arbete, kanske över sommaren eller någon praktik? Provanställning? Det är viktigt att detta antecknas.
Har du något sidoprojekt? Är du radioamatör? Jobbar du som innebandytränare? Hjälper du vänner eller deras barn med studierna ibland? Hjälper du vänner med deras datorproblem? Brukar du åka iväg till en stuga som du snickrar på regelbundet? Skriv ner detta, oavsett relevans.

Har du gått några kurser under en prov- eller projektanställning? Även en 2-dagarskurs för att svara i telefon kan vara relevant, speciellt om nästa jobb innebär någon form av sälj eller kanske support. Allt räknas!

Har du studerat något språk under skoltiden, eller kanske på eget initiativ? Har du någorlunda koll på grammatiken och skulle klara dig som turist i ett annat land? Det räcker fint för att hamna i anteckningarna. Att säga hej eller kunna uttrycka sin ilska kanske inte räknas, men däremot kanske man ser på en spansk TV-kanal och förstår sammanhanget i det som sägs (”Jo, de bråkar om att han var otrogen och inledde ett kärleksförhållande med sin grannes man… så nu kräver hans fru ensam vårdnad av barnen”).
Körkort? Mycket viktigt att få med om du har det.

När du har kommit såhär långt är förhoppningsvis hela ditt liv kartlagt och då har du en stark bas att utgå ifrån nu när vi går vidare.
<< Tillbaka

2. Vilken bransch passar jag in i?

Nu för tiden finns en väldigt bred flora av branscher och jobbkategorier. Du kan i princip jobba med vad som helst. Du har nu byggt upp en profil med dina anteckningar från förra frågan. Dessa kanske kan ge en ledtråd, antingen via ett mönster över vad du har inriktat dig på hittills och därför vad du ska fortsätta satsa på, eller genom att du ser vad du lagt ner tid på och att du kanske inte är så intresserad av något på listan.
Vad är du för person? Brukar folk kontakta dig för att fråga om vilken TV, mobiltelefon eller dator som är bäst? Ber de dig om hjälp med något tekniskt eller kanske bara vill ha träningstips? Gillar du ordning och struktur, ska saker göras på ett specifikt sätt för att det hela ska fungera korrekt? Får du en massa ideer hela tiden på hur saker kan förbättras? Eller gillar du att skriva egna texter? Tycker du att det är jobbigt när folk ställer vissa frågor till dig, som du trots allt har väldigt bra koll på, eller känns det viktigt för dig att hjälpa till och ge ett korrekt svar?

Här är det väldigt viktigt vilka frågor du ställer och hur du besvarar dessa. Om du exempelvis ofta får hjälpa till att jämföra nya tekniska prylar för att hjälpa vänner så kanske du skulle bli en utmärkt säljare? Om du har någon teknisk kunskap i varför vissa funktioner eller modeller är bättre än andra, exempelvis inom elektronik som TV eller dator, så är det möjligt att du skulle passa som teknisk support eller kundservice? Gillar du att arbeta mycket med händerna och hjälper folk med flytt så kanske du ska kolla på lagerarbete? Eller flyttarbetare?
Om du gillar struktur och ordning skulle du kunna kolla vidare på processcheman och arbetsflöden, eller varför inte programmerare eller databaser? Som projektledare finns många olika branscher och det kan exempelvis handla om utvecklingsarbeten, förbättringar eller kanske bygga upp en ny funktion på en arbetsplats för att sedan släppa taget när funktionen klarar sig själv? Problemlösare har ofta en viktig plats på ett konsultföretag och då är det viktigt att kunna peka ut ett problem för att sedan presentera en lösning.
När vi ändå ger exempel på olika typer av jobb, i underhållningsindustrin får du kanske användning för ditt enorma intresse för att sminka eller klä upp folk? Eller så går det jättefint att öppna en egen salong för det intresset?

Det är helt upp till dig vad du vill arbeta med och vad du tycker skulle kännas väldigt intressant. En rolig bransch utvecklar även dig som person och vad för arbete kan vara bättre än något du varje kväll känner att du tvingas slita dig ifrån och varje morgon ser fram emot att gå till? Tänk på vad som skulle vara riktigt skoj med det arbetet, vilka negativa sidor branschen har och om du känner att fördelarna väger upp mot nackdelarna. Det är viktigt att motgångarna inte får dig att byta bransch, att det istället får dig att tagga till och kämpa ännu hårdare. Man får trots allt inget om man sätter sig ner och gråter.

Kolla även igenom dina anteckningar över vilka kunskaper och intressen du har. Försök kategorisera dessa efter olika branscher som du tror att de tillhör, självklart kan vissa passa in på flera branscher.
Språk kanske fungerar i samtliga branscher, men spelar du mycket på PC eller konsoll så kanske du ska anteckna detta under spel. Du kanske tycker att det är väldigt kul och utvecklande att hjälpa vänner med läxor och då är det möjligt att du skulle passa som lärare? Om du är väldigt insatt i bilarnas tekniska specifikation så kanske det hamnar under bilsäljare? Skulle du gilla att byta ut bildelar själv eller om det känns naturligt att fixa enklare fel, när andra inte ens förstår varför bilen inte fungerar, så hamnar detta möjligtvis under bil- eller fordonsmekaniker?
När detta är klart så får du en tydligare bild på i vilka branscher som dina kunskaper är störst.
<< Tillbaka

3. Hur kompletterar jag mina kunskaper?

Den här frågan är egentligen startskottet för att kunna sätta din plan i verket. Du har nu byggt din personliga profil och bestämt vilka branscher du passar in i. Nu är det dags att bestämma vad du behöver för att hamna i branschen. Behöver du komplettera med någon kunskap? Var finns den kunskapen? Hur når du den? Hur lång tid tar det att komma i mål?

Den som gör sin hemläxa får också makten att styra över sin framtid. Söker du efter ett specifikt jobb på nätet så får du även fram vilka kunskaper du behöver för att få det jobbet. Vissa saker har du troligtvis redan, att de inte finns på papper är inte alltid så avgörande. Det viktiga är din inställning.
När du har tagit reda på vilka kunskaper du behöver så finns flera olika sätt att komplettera på, beroende på vad för typ av kunskap det handlar om. Det kan vara något ämne från gymnasietiden som behöver kompletteras, för att sedan komma in på en högskoleutbildning. Annars kanske det handlar om en yrkesinriktad utbildning som Arbetsförmedlingen kan hjälpa dig med.

Arbetsförmedlingen har en del kurser man kan fråga efter så länge man kan motivera att det kan leda till ett jobb man vill satsa på. Det kan handla om allt från några veckor och upp till ett halvår i vissa fall. Under studietiden räknas man som sysselsatt och får ersättning från Försäkringskassan, vilket innebär att dina a-kassedagar står stilla medan du studerar.
Kursen är anpassad till vissa tjänster och för den intresserade ska den ge goda chanser till en anställning, även tillfälliga anställningar är nyttiga och kan ses som en fortsättning i din utbildning.

NTI-skolan har massor av distanskurser som ger dig en väldigt bra grund att stå på när du söker jobb. Här kan du studera oavsett om du redan har ett jobb eller om du är arbetssökande, ju högre studietakt desto fortare kommer du igenom kursen. Om du exempelvis studerar 100% så bör du bli klar på endast några veckor. Här är det du som bestämmer hur fort det ska gå. Mitt tips här är att inte bara gå igenom studiematerialet, gräv gärna igenom nätet efter eget material och kolla fler exempel i ämnet. Det ökar förståelsen och du kan jämföra informationen och börja dra egna slutsatser i ämnet.

Om du nyligen blivit uppsagd från ett jobb på ett någorlunda stort företag så finns en chans att du kan få hjälp av Trygghetsrådet. Här finns goda möjligheter till utveckling och utbildning. Har du chansen så rekommenderar jag starkt att du tar emot den hjälpen.

Slutligen får vi inte glömma det material som finns på Youtube. Det kan handla om både privatpersoner och skolor som lägger upp utbildningsfilmer, vissa är förstås lite bättre än andra.
<< Tillbaka

4. Att skriva ett CV

Här sammanfattar du slutligen all information om dig i punkter. Du delar upp allt så att anställningar hamnar i en egen grupp, kurser får en egen grupp och utbildning (gymnasium, högskola/universitet etc) skrivs i en egen grupp. Du kommer att få väldigt mycket information över från dina tidigare anteckningar, men de kan fortfarande vara användbara i framtiden. Jag har sparat mina anteckningar, även ifall det känns som jag alltid kommer jobba kvar i samma bransch. Ingen kan förutse vilka vändningar livet kan få om tjugo år.

Det är viktigt att ditt CV är läsbart, att det är lättöverskådligt och samtidigt tillräckligt informativt för att ge en tydlig bild av dina kunskaper och dessutom väcka läsarens nyfikenhet för att vilja veta mer om dig. För att bygga det där CVt behöver du veta hur läsaren arbetar, hur mycket tid de lägger ner på varje CV och vilken beskrivning de fått av kandidaten de söker. Du behöver även veta att de arbetar under mycket hög press och har inte tid att läsa en massa text som under en hård arbetsvecka tenderar att flyta ihop, därför är jag en förespråkare av att ha korta rader istället för de som går hela vägen från vänstra marginalen ända till högra. Längre ner i den här punkten kommer jag att tipsa om just dessa mallar.
Vad är det då som fångar rekryterarens intresse och hur mycket ska man skriva för att samtidigt få rekryteraren att ringa upp och be om mer information (jobbintervjun)? Tänk lite som en filmtrailer, avslöjar du för lite så kanske filmen inte var så intressant men avslöjar du för mycket så har man i princip sett filmen och behöver inte besöka biografen.

Man brukar prata om att svara på frågor från jobbannonsen, utan att använda för många klyschor. Man ska även skriva informationen i en viss ordning och dela upp den så att allt är välsorterat och lättöverskådligt. Namnet på arbetsplatsen så samma ställe vid varje anställning, likadant med tidsperioden för anställningen och arbetsuppgifterna ska beskrivas kortfattat och enkelt, två eller tre rader ska räcka. Det ska gå fort att hoppa mellan anställningarna, möjligtvis två eller tre sekunder.
Börja med att ha en grund-CV med all information om samtliga anställningar på en plats där du alltid kommer åt dokumentet. Här gör det inget ifall dokumentet är på 10-12 sidor, det är inte det dokumentet du ska skicka till företagen. Det här CVt ska du sedan plocka fram inför varje anställning du söker och anpassa med endast den information som behövs för det specifika jobbet. Om du har ett långt CV med många tidigare anställningar så kommer varje anställning du söker att få ett CV som inte är identiskt med ett annat.

Ta endast med den information de söker efter för det här dokumentet vill du endast bygga om till två sidor, utan att minska storleken på alla tecken till exempelvis 7 (gör ont i ögonen att läsa). Använd gärna tabbar för att dela upp informationen i stycken, det blir snyggare och enklare att läsa då. Blanda inte typsnitt och välj något som är tydligt att läsa. Arial eller Verdana är enkelt och lättläst. Rubrik ska skilja sig lite från beskrivningstexten, men där behöver skillnaden inte vara mer än fet stil och normal stil. Tabeller i CVt hjälper till att strukturera informationen, men i längden blir det mycket bråkigare och jag rekommenderar att du inte tar med tabeller.
Undvik dessutom typsnitt i stil med Comic Sans, Courier eller Old English.

Om du använder MS Word för att skriva ditt CV så är min rekommendation att du regelbundet använder dig av knappen som har tecknet ¶. När den knappen är intryckt så ser du alla tabbar, mellanslag, paragrafer, sidbrytningar osv. Om du exempelvis påstår att du är jätteduktig på MS Office men använder en massa mellanslag istället för tabbar så kommer du troligtvis bli bränd på det påståendet.

Överst kan du berätta kort om dig som person, alltså din inställning och ditt mål. Max 2-3 rader utan att använda ”många bollar i luften” eller ”flexibel, teamplayer och självständig”. Det ska vara kortfattat, exempelvis om att ”Jag ställer alltid upp för mina kolleger om de behöver hjälp och delar med mig av kunskaperna. Om det behövs så förklarar jag gärna vad jag gör medan uppgiften utförs, för att samtidigt passa på att utbilda personen jag hjälper.” (Beskriver kort att man är Teamplayer, Omtänksam och Pedagogisk utan att använda de orden)

Därunder kommer anställningar i kronologisk ordning, med senaste jobbet överst. Här är det viktigt att du endast tar med jobb som påminner om det du söker. Du visar att du har koll på de arbetsuppgifter som företaget söker folk till att utföra. Skriv gärna din titel som rubrik för anställningen och sedan en väldigt kortfattad beskrivning av dina arbetsuppgifter.

Nästa del brukar jag använda till kurser som jag gått. Inga konstigheter här, räcker med tidpunkt för kursen, vad kursen heter och vad utbildaren heter. Det är inte alltid som den här informationen säger något men det visar att man har en teoretisk kunskap i vad man arbetar med, men det kan bli aktuellt att behöva visa upp intyg för dessa kurser så jag rekommenderar att dessa finns inskannade och att du snabbt kan komma åt dessa (Dropbox, OneDrive, Google Drive etc).

Utbildning är väl egentligen nästa steg. I princip räcker det med att ange högsta utbildningen man har, om det nu är högskola eller gymnasium så anger man det tillsammans med årtal och ort. Jag brukar gärna skriva en eller två rader vad utbildningen innehöll för ämnen, men det är väl en smaksak. Det fyller upp CVt ifall det skulle behövas.

Språkkunskaper tar inte så stor plats, men det är viktigt att veta ifall du kan svenska och engelska. Har du fler språk i bagaget så är det ofta meriterande, speciellt om du söker till ett större företag med kontor i andra länder och om arbetsuppgiften kan innebära resor eller regelbunden kontakt med de andra kontoren.

Resten av ditt CV är väl övrig information som kan vara intressant att ta upp. Har du körkort? Är du jägare? Har du utfört militärtjänst och varit kompanichef (eller någon form av officer)? Är du ”valfri sport”-tränare? Hobbymekaniker? Vissa kunskaper kan vara relevanta för anställningen och här är ett tillfälle till att berätta det.
Ditt bästa reklamblad är egentligen CVt. Här har du dina kunskaper i svart på vitt så det är viktigt att du verkligen lägger ner mycket tid på det. Därför är det viktigt att det inte ska kännas jobbigt att läsa igenom det. Kolla runt på hur andra har skrivit sitt och tänk sedan ut din egen stil, men det som skickas iväg ska landa på två sidor och inte behöva ta mer än 20-30 sekunder att skumma igenom. Samtidigt ska det fungera som en teaser och få läsaren att tänka ”Jag vill veta mer”.

För att ge några tips så lägger jag in lite länkar nedan:

cv-mallen.se
Min favorit där är ”Ekonomen”.

cv-mallar.net
Den enda som egentligen var vettig var den som kallades ”Rak”. Enkel och tydlig. De andra på den siten var nog ganska ”kladdiga”, enligt min mening.

Unionen
Här fanns ett par som var intressanta. Jag skulle tipsa om ”Kombinerad CV-mall 1”, ”Kronologisk CV-Mall 1” och ”Kronologisk CV-mall 2”.

SkrivaCV.com
Även här fanns några som var intressanta, men samtidigt fanns också några som var riktigt kladdiga med grafik och för mycket färger.
<< Tillbaka

5. Hur sprider jag mitt CV?

Här har jag fått höra massor av förslag och egentligen kan jag väl säga att det dummaste faktiskt kommer från Arbetsförmedlingen. Året är inte längre 1982 och därför är det egentligen ett slöseri med tid att göra ett personligt besök på ett företag och säga till receptionisten att ”Jag skulle vilja prata med någon på personalavdelningen, jag vill lämna mitt CV”. De arbetar under en mycket hård press nuförtiden och har inte tid med spontana besök. Dessutom har majoriteten av företagen i regel anställningsstopp och kommer inte anställa någon förrän det vid något enstaka tillfälle beslutas om att en specifik avdelning behöver ersätta en person som slutat eller kanske flyttat till en annan avdelning. Av samma anledning är det därför helt fel att vara envis och höra av sig och tjata om att ”Hur går det? Har ni bestämt er om en kandidat ännu?”

Vad finns det då för medel?
Mitt tips är att i första hand sprida sitt CV på olika portaler, olika jobbsökarsiter. Monster.com, Stepstone och Arbetsförmedlingen. Registrera dig även på Manpower, Proffice, Poolia och Academic Work. Slutligen får du inte glömma att använda LinkedIn, där du dels bygger upp ett viktigt nätverk och dels kan du bygga upp en jobbsökarprofil på den siten. Många rekryterare använder sina nätverk där för att hitta folk. Se den kanalen som ytterligare en jobbsökarsite, men även ett sätt att visa vem du är och underhålla ditt kontaktnät. Ett utmärkt sätt att marknadsföra sig där är att skriva olika artiklar i ett ämne som visar vilka kunskaper du har och vilken tänkare du är, ungefär som man gör i en blogg. En socionom kanske skriver om olika situationer på ett arbete för att dela med sig av händelser och lösningar, en tekniker kanske beskriver ett problem som många söker ett svar på men utan att gå in på alldeles för mycket tekniska detaljer. En jurist kanske vill väcka en aktuell samhällsfråga och ber om råd, vilket ger artikeln delningar i nätverket. Här handlar det om att hålla tungan rätt i mun, att inte verka som en viktigpetter. Med din artikel visar du vilka funderingar du har, vilka kunskaper du besitter och hur väl du formulerar dig i skrift. Den artikeln blir mycket mer värdefull än tio intervjuer, om du sköter korten rätt.

Slutligen är det självklart viktigt att kolla på företagens egna siter. De har ofta en länk med namnet ”Karriär”, ”Lediga jobb” eller ”Jobba hos oss”. Kolla där ifall de har något utannonserat. Ibland finns möjlighet att ”spontansöka” den vägen och det skulle väl egentligen vara som att knacka på och fråga receptionisten efter personalavdelningen, utan att ta upp värdefull tid. Företagen håller i en egen CV-databas och när en position blir vakant så gör de ofta en sökning, är du intressant så är det möjligt att de hör av sig. Däremot är det fortfarande att rekommendera att du återkommer till företagets site med jämna mellanrum och söker igen om de har annonserat ut en ny tjänst.
<< Tillbaka

6. Vilka jobb kan jag söka?

Nu har du kartlagt dina kunskaper och intressen. Du har fått en bild på vad du kan göra och vad som skulle vara roligt att arbeta med. Då är det dags att börja se dig omkring, leta annonser och anteckna vilka jobb som finns. Vad söker företagen för personer just nu? Ska jag begränsa mig till min kommun? Klarar jag av att resa ett par timmar för ett jobb, eller är jag dessutom beredd att flytta till en annan stad?
Du vet förhoppningsvis vilket drömjobbet är, finns det utannonserat någonstans?

Till en början är det viktigt att begränsa dig till den typ av jobb du vill ha, som låter intressanta och passar dina kunskaper. Kolla upp alla annonser och tänk efter hur din situation ser ut. Har du ett redan en anställning så kanske det inte är så bråttom med ett nytt, då kanske det räcker med ett jobb som skulle vara väldigt viktigt för din utveckling (eller som betyder en stor löneökning).
Om du däremot saknar ett arbete för tillfället så existerar inte ordet ”återhållsamhet”. Nu bygger du din grund och här finns inget ”Nu har jag sökt tre jobb, nu är jag nöjd och väntar till de kontaktar mig”. Svara på alla annonser du kan hitta inom ditt område. Om det innebär ett trettiotal jobb så är det något du ska se fram emot, inget du ska gnälla över. Det är viktigt att du kommer ut med så många ansökningar som möjligt. Dagen efter gör du en ny sökning och gör om samma process. Fortsätt såhär varje dag ända till du har ett jobb.

Det du gör idag bygger grunden för hur många samtal du får imorgon. Om du lägger ner din tid på att läsa om företaget och läsa annonsen för att förstå hur du ska anpassa ditt CV efter just det jobbet så ökar chansen för att bli uppringd. Ju fler ansökningar du skickar, desto större är chansen för att något företag hör av sig och vill ha in dig på intervju. Tänk på att ungefär var tjugonde ansökan kan bli en jobbintervju.
Anteckna vilka jobb du har sökt, skriv namnet och vad för typ av tjänst det handlar om. Lägg gärna in en kopia på jobbannonsen i dina anteckningar. Det blir lite som en egen databas över alla dina ansökningar.
Det kan bli väldigt mycket tid som går åt till det administrativa, att anteckna är en del av jobbsökandet. Ju fler jobb du har sökt desto viktigare är det att du kan gå tillbaka och läsa igenom dina anteckningar så att du minns när de ringer upp, vet vad du ska svara och visa att du har koll på vem det är som ringer. Rekryteraren blir imponerad när det visar sig att du har gjort din hemläxa.
<< Tillbaka

1. Att förstå jobbannonsen

Det är viktigt att läsa igenom annonsen flera gånger och försöka förstå vad de egentligen söker, vilka kunskaper de behöver för själva tjänsten och vilka arbetsuppgifter du kommer få. Vad är det för anställningsform? Kommer du klara av att uppfylla kraven om du får jobbet?

Ibland kan de skriva in ord som flexibel och stresstålig i beskrivningen, ett par ord som egentligen innebär att man ska kunna ställa upp på ett högt tempo och vara tillgänglig även utanför arbetstid och utföra uppgifter som i princip inte ingår i din arbetsbeskrivning.
Att arbeta prestigelöst och vara en teamplayer kan handla om att du kan få en uppgift som någon annan egentligen ska utföra och att du ska kunna samarbeta och hålla igång kommunikationen med de andra på din avdelning, men det kan också innebära att någon av dina kolleger utför din uppgift eller att du hjälper/avlastar arbetskamraterna när de har mycket att göra. Det finns liksom inget ”Nej, det här är min uppgift och ni får klara er själva just nu”.

Beskrivningarna av kunskaperna berättar också indirekt vilka uppgifter du kommer att få. Heter jobbannonsen Redovisningsekonom och beskrivningen säger att du ska kunna Lönekontering så kommer du troligtvis få hantera löner också.
Står det att du ska sitta på en IT-support och ska ha koll på Active Directory betyder det att du inte behöver ha koll på mer än att låsa upp inloggningskonton, ändra lösenord och att det kanske kan bli aktuellt att skapa ett nytt konto. Ska du som support kunna DHCP så ska du förstå att varje gång en dator startar så får den en adress, kommer ett meddelande i stil med ”DHCP unavailable” så är det antingen nätverksproblem (kolla nätverkskabeln, annan nätverksport etc) eller ett problem som du inte har tillräckligt med rättigheter eller verktyg (åtkomst till DHCP-servern) för att lösa.

Har du koll på din bransch eller det jobb du söker så kommer du förstå vilken nivå av kunskap du behöver av det som finns på listan av kunskapskrav. Därför är det viktigt att du ställer  frågan ”Är det här något jag klarar av att leverera? Kommer jag ha koll på det här efter ett halvår på arbetsplatsen? Även ifall du bara har 70% så kan det vara värt att söka då rätt inställning till tjänsten och rätt personlighet kan vara viktigare än 100%. Det är en chans för dig att utvecklas och trots allt så innehåller dina 70% den kunskap som är viktigast för att klara av de dagliga rutinerna i arbetsuppgiften.

Tänk även på om anställningsformen känns rätt. Räcker det med 50%? Är du nöjd med en projektanställning eller vill du hellre ha en provanställning som slutligen leder till en fast anställning (Tillsvidare)? Du bör dock vara beredd på att du i början av din karriär kanske bara får projektanställningar men även det kan vara nyttigt för att fylla upp ditt CV. Därefter är det klokt att börja fokusera mer på Tillsvidare.

Ha tålamod och våga chansa. I Kinnevik-koncernen brukar de säga att ”Ingen minns en fegis”.
<< Tillbaka

2. Vad är det för företag som söker folk?

Än en gång vill jag betona vikten av att göra sin hemläxa. Det är viktigt att känna till vilket företag du söker till. Är det ett stabilt företag? Hur har aktiekursen gått (har topparna och dalarna slagit nya rekord de senaste åren)? Har de varslat folk med jämna mellanrum den senaste tiden? Hur sköter de om sin personal? Hur ser utvecklingsmöjligheterna ut, blir man skickad på kurser ibland? Vad har de för filosofi eller arbetskultur?

De första frågorna är ganska lätta att besvara, bara att kolla aktiekurserna och läsa några artiklar på Avanza. Hur de däremot sköter sin personal och vilken arbetskultur som präglat företaget kan däremot vara lite svårare, det är väldigt sällan detta går att hitta på internet. Känner du folk som arbetat där eller om du råkar snubbla över någon som pratar om det företaget så kan det vara värt att ställa frågor om detta. Det finns nämligen inget värre än att hamna på en arbetsplats och känna att man inte trivs. Än en gång kan man isf se det som en mellanlandning och redan vid första känslan av vantrivsel börja uppdatera sitt CV och söka nytt, inget fel i detta.

Oavsett så vill man ändå hitta rätt företag tidigt i sin karriär då du kommer att utvecklas med stormfart om du träffar rätt i första försöket. Tänk därför efter vad du är för typ av människa och vilka villkor du är beredd att arbeta under. Passar företagets filosofi in med din? I slutändan kan ett företag där någon annan haft dåliga erfarenheter kanske vara en alldeles utmärkt plats för dig, så länge du vet vad du ger dig in på.
Kom ihåg att när du väljer ett jobb så väljer du samtidigt din chef och dina arbetskolleger. Dessa ska du trivas med att träffa varje dag.
<< Tillbaka

3. Det personliga brevet!

Här har vi en del av din ansökan där åsikterna går isär. Många har fått lära sig att brevet ska vara utförligt och fylla en A4. Jag personligen har aldrig skrivit längre än ett email på 4-5 rader, om inte rekryteraren tydligt har begärt ett separat dokument för det personliga brevet, vilket då i mitt fall har handlat om en halv sida istället.

Jag ser fortfarande min ansökan som en filmtrailer, jag vill reta rekryteraren och locka fram en nyfikenhet. Är jag intressant så är det i första hand mina kunskaper som lockar, det personliga brevet visar till stor del att jag kan uttrycka mig väl i skrift. Fokuserar jag på detaljer eller är jag tydlig och effektiv? Eller skriver jag osammanhängande och har problem med grammatiken?
Dessutom har jag alldeles för stor respekt för de stackars rekryterarna som måste sitta och läsa igenom ett hundratal ansökningar varje dag, så jag vill inte ta upp deras tid med alldeles för mycket text.
Jag vill ändå inte påstå att brevet är oviktigt. Självklart är det en möjlighet att i fritext förklara vad som gör dig bättre än alla andra arbetssökande.
Du ska med ditt brev kunna svara på följande frågor:

• Vilka kunskaper har du som är viktiga för den utannonserade tjänsten?
• Vad i arbetsbeskrivningen gör att du är intresserad av tjänsten och vilka personliga egenskaper har du som passar in?
• Vad skulle jobbet innebära för din utveckling?
• Vad kan du göra för företaget?

Fundera på dessa frågor ordentligt och skriv gärna något som får företaget att känna sig speciella för att du vill jobba där och att du är en person de gärna vill ha i personalen.
Tidigare var det viktigt att använda starka och positiva ord som ”Jag är flexibel och en lagspelare, tar gärna initiativ och arbetar prestigelöst”. De här klyschorna har börjat reta upp rekryterarna just för att alla har börja skriva så. Beskriv istället hur du tar initiativ, på vilket sätt du agerar som en lagspelare och vad som gör dig flexibel. Ge kanske exempel på en händelse eller förklara att ”Jag tar gärna på mig att hjälpa mina kolleger om det visar sig att jag får tid över och vi halkar efter med våra uppgifter”, eller något i den stilen som förklarar på vilket sätt du är en lagspelare som tar initiativ och arbetar prestigelöst etc.
<< Tillbaka

4. Du har fått en jobbintervju!

Oftast brukar en intresserad rekryterare höra av sig inom 2-3 dagar. Har de inte hört av sig innan dess så kommer du få vänta ett par månader innan ett mail dimper ner med informationen ”Vi tackar för ditt intresse men vi har valt att gå vidare med en annan sökande”.
Vänta därför inte på att varje ansökan ska besvaras. Dessutom kommer dina första intervjuer vara viktiga erfarenheter. Det är viktigt att du är lugn och sansad i ditt uppträdande, att du funderar på vad du får för frågor och försöker komma ihåg hur du har svarat. Ju mer du kommer ihåg desto lättare blir det att förbereda dig inför nästa intervju. Massträning och rutin är väldigt nyttigt, dessutom blir du mycket lugnare när du får frågor som du känner igen och tränat på tidigare.

Vad är det då för typ av frågor och vad för typ av svar ska du ge?
Det är viktigt att du i första hand tror på dig själv. Om du inte gör det, varför ska då rekryteraren chansa och motivera att du ska få jobbet? Det är också viktigt att visa att du är hungrig och intresserad av jobbet, annars skulle du väl egentligen inte ta dig tid till att söka och komma på en intervju? Det är här det är viktigt att vara kaxig, men då handlar det om en professionell attityd. Du kan det du arbetar med och om du saknar viss kunskap så lär du dig det. Det här budskapet ger du med en ödmjuk men självsäker ton. Här får det inte finnas något aggressivt uppträdande.

Det är ofta som intervjuprocessen delas upp i tre möten. Under ditt första möte kommer du att få träffa en rekryterare, en beteendevetare som kommer att fokusera på vem du är som person. Här är det viktigt att visa upp en trevlig och social person som inte börjar använda en massa facktermer de inte förstår. Är du bra på att förklara saker (ditt jobb) för någon som inte arbetar med samma sak som du? Tror du på dina egna kunskaper? Är det här jobbet något du vill lägga ner de närmaste 2-3 åren (kanske längre) av ditt liv på? Hur skulle du beskriva dina tidigare arbetsgivare eller kolleger? Uppträder du professionellt eller emotionellt (vissa vill mena att det inte är samma sak)? Tänk på att det inte alltid är så viktigt vad du säger, snarare hur du säger det.

Om en rekryterare frågar dig om tidigare anställningar så kommer ofta frågan ”Varför slutade du där?” och det är avgörande att känna till att man aldrig pratar illa om tidigare anställningar. Blev du uppsagd pga arbetsbrist så behöver du inte säga mer. Sökte du nytt för att du inte kom överens med chefen så säger du inte det, snarare kan du säga att ”jag hittade ett roligare jobb som samtidigt kändes väldigt utvecklande och det är inte så ofta man gör det”. Du vill aldrig visa att du är svår att komma överens med eller att du inte har kontroll på dina känslor. Du är en lugn och harmonisk person som är väldigt lätt att komma överens med.

Under ditt andra möte träffar du möjligtvis din nästa chef eller arbetskamrat. Här är det viktigt att visa vad du kan. Ni kommer att prata och få möjlighet till att berätta lite historier för varandra. Hur mycket kan du egentligen och hur agerar du inför olika situationer? Det viktiga här är att få en bra personkemi med både chefen och arbetskamraterna. Kommer ni till en fas där ni skojar om olika saker så kommer det kännas bra, men undvik till varje pris politiska skämt eller diskussioner. Du vill absolut inte hamna i en debatt, oavsett om det är politik eller om det är åsikter om hur vissa problem ska lösas på jobbet. Alla har sina åsikter och ”Jaha! Det tänkte jag inte på att man också kan göra. Jag har alltid försökt göra såhär istället” är ett mycket bättre svar än ”Jag gillar inte den lösningen för jag tror mer på…”
Diplomati är ett viktigt verktyg och ödmjukhet är ett annat. Du kommer att testas för din förmåga att samarbeta och kommunicera.

Vad säger man då när de frågar om något du inte kan? Då visar du intresse för att vilja lära dig det. Här är ett bra svar ofta att ”Jag har inte hunnit kolla så mycket på det, men självklart är det något jag är intresserad av att lära mig”. Dessutom är det bra att känna till att oavsett vilka kunskaper du har kommer du alltid att behöva ett halvår för att komma in i rutinerna, att lära dig hur just det här företaget vill att du ska använda dina kunskaper.
<< Tillbaka

5. Löneförhandling

Du har gått igenom intervjuprocessen och blivit inbjuden till ett tredje möte, lönesamtalet. Här är det viktigt att hamna så högt som möjligt redan från början, utan att skrämma bort din blivande chef, senare kommer det vara nära på omöjligt att förhandla om lönen utom vid exceptionella undantagsfall.
Tänk på att kolla upp statistik på var lönen ligger på för din tjänst. Den här informationen finns ute på nätet så det är bara att söka och kolla dels genomsnittet, men även var lägsta och högsta ligger på. Hur säker känner du dig på dina kunskaper? Är du ny i branschen eller har du varit med i flera år? Har du suttit hemma och läst på i flera år men aldrig fått möjlighet att faktiskt arbeta med dessa uppgifter på professionell nivå? Har du fler jobb på gång?
Tänk på att ju högre lön du begär desto högre förväntningar kommer din chef att ha på dig.

Beroende på vilka svar du har på frågorna här ovanför så kommer du att kunna placera dig själv någonstans i statistiken du har letat upp, eller så vet du kanske vad din tjänst hade för lön på förra arbetsplatsen. Siffrorna är hursom en fingervisning till vad du kan landa på. När din chef slutligen frågar vad du vill ha för lön så har du två val, antingen lägga till några tusen på den lön du egentligen är ute efter eller så frågar du vilken lön de är beredda att ge (och skickar på så sätt över bollen till andra sidan). Oavsett så är det en chansning, den som först säger ett pris kommer att ta täten i samtalet och tvinga den andra till att anpassa sig. Tänk på att det pris din chef ger alltid går att förhandla upp med två- eller tretusen, därför höjer du lite snyggt med den dubbla skillnaden till den önskade lönen och möts slutligen i mitten.
Lönesamtalet är alltid ett spel och alla förslag går att diskutera innan handskakningen.
<< Tillbaka

6. Den sociala koden

Du har nu fått en anställning, men tro inte att jobbintervjun eller löneförhandlingen är över för det. Nu visar du nämligen både Personalavdelningen och din chef att de gjort rätt val och löneförhandlingen pågår ständigt under din anställningstid. Hur mycket är du egentligen värd? Hur mycket jobbar du för varje krona? Hur väl kommer du överens med din chef och dina kolleger? Trivs du? Trivs de med dig? Levererar du vad du lovar? Är du i tid till din arbetsplats varje dag? Ringer du i god tid ifall något skulle hindra dig från att vara på plats (många arbetsplatser tillåter inte sms eller email).
Det här avsnittet är mycket viktigt att du behärskar för att kunna behålla ditt jobb.

Här finns mycket man skulle kunna ta upp, men i princip handlar det om att vara en engagerad och lojal kollega som agerar professionellt. Dina kollegor vill kunna lita på dig, veta att du finns där och sköter din del av uppgifterna när det behövs. De vill inte behöva oroa sig eller ständigt vara beredda på att kliva in och täcka upp din del. Jobbar du skift så vill din kollega kunna planera att åka iväg exakt 15:00 när ditt pass börjar och det tidigare passet slutar. Ska du på ett kundmöte så vill din chef veta att du tar hand om den kunden och arbetar du med service så vill dina kunder eller beställare veta att du lyssnar och förstår vad de behöver.
Hur bra kommer du överens med alla andra på arbetsplatsen? En person som har en känsla för vilka man kan skoja med, vad för typ av skämt som går hem och vilken tidpunkt eller situation som är lämplig för skämt kommer att klara sig fint jobbet. Det handlar om att läsa dina kolleger, vara lyhörd och att förstå vem du pratar med.
Att tappa humöret och visa ilska gör omgivningen orolig. Att prata politik upprör och skapar osämja. Att bli närgången med sina kolleger är besvärande. Att bli för personlig skapar bara en massa drama. Drama på arbetsplatsen är ett problem. Du vill inte ha problem på din arbetsplats.

Det är viktigt att kunna skilja på jobb och privatliv. Umgås du med dina kolleger privat ska händelser utanför jobbet inte påverka dina arbetsuppgifter eller de val du gör på jobbet. När ett val uppstår mellan din kollega och företaget är det viktigt att veta vilket val du ska göra. Har du ett samvete? Kommer du kunna sätta företagets bästa före din kollega? Var går gränsen för vad du är beredd på att göra för din arbetsgivare eller mot din kollega, eller kanske tvärtom?
Dessa val brukar man ställas inför ibland och då är det viktigt att man lärt sig den sociala koden för att överleva på arbetsplatsen… eller så gillar man inte läget och putsar på sin CV.
Självklart finns de som utan taktkänsla slår uppåt och sparkar neråt. När de faller blir det ofta långt och det gör väldigt ont.
<< Tillbaka

Religiös fanatism

Någon i landet skriver en skämtsam artikel med en underton av kritik till en religiös sammanslutning. Den artikeln startar igång en storm av upphetsade reaktioner. Pådrivande röster samlar ihop en grupp som gemensamt måste visa handlingskraft och att det är förkastligt att kritisera denna heliga församling. Alla ska med, här finns inga undanflykter. Det finns ingen anledning till att inte delta i den manifestation som planeras. Antingen är man med eller emot. Skicka mail med hot och hat, kolla upp mobilnummer och adress för att ringa och besöka. Alla kanaler används för att kritikern ska känna sig hotad och hatad. Artikeln var inte på något sätt Kosher.

Ibland kanske en liten röst ifrågasätter ett mindre påstående, men den rösten tystas ned omgående. Att ens våga ifrågasätta sina egna led innebär att man inte är tillräckligt troende, möjligtvis på väg att häda. Är man ens troende om man ställer den typen av frågor? Den lilla rösten tystnar och ber fort om ursäkt. Påståendet var faktiskt en självklar sanning och kan inte diskuteras.

Det är viktigt att visa hur starkt troende man är. Den egna övertygelsen är inget att skämmas för och ju tydligare du visar samhället att du är starkt troende desto bättre uppskattad blir du av den egna församlingen. Du får beröm för din starka tro och du välkomnas ständigt in i gemenskapens kärleksfulla värme, så länge du lever efter de heliga riktlinjerna som bestämts av någon som ingen minns namnet på. Så har det alltid varit och det är inget man ifrågasätter.

En samling inkvisitorer gör ett besök hos en syndare. Det har rapporterats att ett visst beteende har avvikit från vad som är acceptabelt. Man har umgåtts med otrogna på ett oheligt sätt. Det behöver göras klart att uppträdandet måste upphöra och därefter måste den förtappade själen renas i ett stålbad av mental självspäkelse och spirituell sodomi.

En tonårig pojke promenerar ensam i de norra delarna av landets ”framsida”. Hans väg hemåt korsar av en händelse ett par överförfriskade och några år äldre killar som plötsligt ger honom en arg blick. Han har aldrig träffat de här människorna tidigare, men något i hans klädsel har tydligen retat upp främlingarna. När de står jämsides ropar någon av de överåriga killarna något med höjd röst och därefter svartnar det till framför ögonen på den tonårige pojken, som senare vaknar upp på intensiven med brutna kroppsdelar och en bestående hjärnskada.

Religiös fanatism har många ansikten och finns i alla grupperingar, men de har alla en sak gemensamt. Inställningen är att ”Kritiserar du vår livsstil så är du ett hot och ska med alla medel bekämpas till oigenkännlighet”.
I första hand förknippas detta beteende med olika kristna och muslimska grupper som ständigt blir påminda av samhället om hur det är mer en regel än undantag i deras församlingar. Vad vi glömmer är att en religiöst fanatisk övertygelse inte behöver handla om en gudadyrkan. Exakt samma beteende finns bland vissa grupper av ateister i deras heliga övertygelse om att religion är ett helvetes påfund och ska bekämpas med alla medel, utan att de själva inser hur deras egna beteende i princip är en spegelbild av den mest religiösa extremfundamentalistherrejössessjälvmordsbombaren de tagit på sig uppgiften att bekämpa. Exakt samma beteende ser vi dessutom på olika kommentarsfält och Facebook-/Flashbackdiskussioner så fort ämnet blir nationalism, med skillnaden att den egna nationen/flaggan/landet/språket står som symbol för den religiösa övertygelsen. Den svenska nationen står under ständig belägring av de som hotar den svenska livsstilen som är en symbol för religionen Svenska folket som är en helig illusion av ett land som aldrig influerats av mörka krafter utifrån.

Mitt exempel med den tonårige pojken ovan handlar självklart om en ung supporter som är på väg hem efter att ha sett en match, råkar stöta på folk från det rivaliserande lägret som tror i sin religiösa övertygelse att en oliktänkande ska bekämpas med alla medel. Håller man på fel lag är man fritt byte och förtjänar inte att leva. Slå ihjäl kättaren…

Politisk sandlåda i Riksdagen

Man kan säga vad man vill om vad våra politiker visat de senaste åren, men ansvar och kompetens är ett par ord jag absolut inte kan associera med någon sits där. Senaste utspelet handlar om hur Moderaterna och Socialdemokraterna KU-anmäler varandra för bristande ansvar i flyktingfrågan, samtidigt lutar sig SD med stor säkerhet bakåt och omfamnar popcorn-hinken för att njuta av underhållningen. En del brukar prata om brevbärar-taktiken, där det handlar om att inte behöva anstränga sig nämnvärt, vinsten kommer ändå med posten. Varken S eller M verkar anstränga sig för att visa intresse för sina medborgare just nu. Gissa vem som vinner på det…

För inte så länge sedan påmindes vi om varför man inte ska rösta S, nämligen att den största korruptionen finns i det röda ledet. Hur de flesta politiker som åker dit för svågerpolitik, ministerstyre, mutbrott, kleptomani, barnpornografi (jo, faktiskt!) eller öppet ogenerad korruption, kommer från S-leden.
Vi påminns även om varför M inte gör något kreativt för samhället, istället sitter de på sina höga hästar och bara gnäller som små barn. Klart som fan att folk flyr och börjar rösta för att provocera.
Vill våra politiker hellre samla sina pensionspoäng än hjälpa landet så är det lika bra att göra dessa bedragare arbetslösa. Ideologin låter möjligtvis fin eller praktisk, beroende på vilket parti det handlar om, men de senaste 20 åren har jag absolut inte sett några tecken på att de försökt leva upp till dessa. Från något parti. Allt har handlat om ”Vilket parti är det största hotet just nu? Då stjäl vi deras väljare!”

Just nu är det ren sandlåda i Riksdagen och S&M har nu börjat anklaga varandra för en massa dumheter, återanvänder argument som ett annat gnällparti tidigare fick kritik för att använda. Åtgärder som att utvisa… hrrm.. avvisa… ca 60% av flyktingarna, trots att man tidigare pratat om att öppna sina hjärtan, att vi har råd med det dubbla, att vår ekonomi behöver invandringen för att betala av pensionen, att invandringen är bra för tillväxten i landet, att här finns minsann resurser och vi lovar högt och ädelt att samtliga flyktingar ska få permanent uppehållstillstånd.
Bara några dagar efter så betalar man Turkiet en knapp miljard (totalt 30 miljarder från EU) för att stänga gränsen, en åtgärd de aldrig i helvete kan genomföra. Sedan slänger vi själva upp staket och gränskontroller, ID-kontroller i kollektivtrafiken och Säpo driver på terroristskräcken genom att hitta på ett hot. Världen är förvirrad just nu och undrar varför Sverige ger dubbla budskap. Vi flinar och säger välkommen, sedan visar vi istället dörren till ett svart hål av ovisshet. Det är inte riktigt… Kosher, skulle man nog säga.

Just nu har man inte en aning om vad man sysslar med och man bollar med ord som ansvar utan att veta hur man stavar till det. Inom sporten brukar man kalla sånt här beteende för läggmatch och då bestraffas det hårt, i vissa fall med böter och degradering.

Att stå upp för sin integritet och sitt liv

För några år sedan skickade en vän till mig en länk till ett Youtube-klipp. Det var ett träningsklipp på en tjej från Tjeckien som tränade hårt, svettades och faktiskt visade seriösa övningar. Kameran riktades ofta mot rumpan och hennes bröst. Klippen hade i snitt runt en miljon klick, men jag har svårt att tro att de flesta besökare var ute efter träningstips. Jag minns att jag kunde tänka något i stil med ”Hon jobbar hårt och jag förstår helt klart att hon har den där kroppen…” men samtidigt kunde jag inte ta den kanalen så seriöst. Kanalen hette BodyRock.TV och deras strategi för att locka en massa klick var övertydlig, men smart. Sex säljer.
Jag erkänner att jag vid ett par tillfällen (okej.. max ett halvdussin) skickat länken till olika vänner och flinat när jag tänkt på deras reaktion när de ser den rumpan, men jag har inte vågat rekommendera den för vänner som letat efter träningsövningar att köra hemma.

Ett par år senare satt jag (typ, ett par timmar sedan) och slöläste på Aftonbladet och snubblade över ett klipp på ”Världens mest kända rumpa” (jag lovar, det var efter att jag gått igenom alla nyheter och fotbollsklipp) som handlade om hur en tjej hade blivit känd på hur hon tränade sin rumpa ett par timmar varje dag. Kom då att tänka på BodyRock.TV och tyckte att ”Undrar vad som hände med den tjejen”, funderade på om det var samma person. Nope.. det här var någon helt annan. Men jag hittade en ny sida och ett nytt namn bakom den tjeckiska tjejen, med ett öppet brev på bloggen där hon förklarade vad som hade hänt med BodyRock.TV.
Jag kan nämna att det var väldigt intressant läsning och jag kom på mig själv med att skaka på huvudet vid flera tillfällen.

Det var en berättelse om hur ett par, mannen från Kanada och kvinnan från Tjeckien, startade igång en egen Youtube-kanal med instruktionsklipp på olika övningar. De märkte tidigt att de hade något på gång och blev senare även kontaktade av en större producent som ville investera i deras företag. Problemet var att hon tyckte det var genant när kameran riktades mot hennes bröst och rumpa, att hon ville göra klippen seriösa och fokusera helt på övningarna. Det gillades inte av mannen och inte heller av den potentielle investeraren.
Hon gav sig däremot inte och fortsatte prata om sina planer på att göra seriösa instruktionsfilmer. Mannen ville fortsätta jaga klick så självklart började detta påverka deras förhållande. Lång historia kort, de skiljdes och han träffade en annan. Han hade 51% av företaget och ville att hon skulle skriva över sin andel, dessutom skulle hon skriva på ett avtal som förbjöd henne att göra egna instruktionsfilmer. Hon vägrade självklart skriva på det avtalet, det skulle ju i princip ta kål på hennes eget mål.
Han fortsatte med att baktala henne i olika sociala medier och arbetade hårt med att smutskasta henne.
Skilsmässan var väl ganska logisk, men hans underskrift fick hon inte så länge hon vägrade skriva under på hans villkor (ja.. hennes 49% och inga fler filmer).

Vad säger man om den historian? När jag läste hennes öppna brev så kändes den väldigt trovärdig. Jag behövde inte heller lägga ner så mycket tid på granskning av historien, pusselbitarna hamnade enkelt på plats.
Hon fick trots allt kontakt med några som hjälpte henne filma och starta om på nytt. Hon startade istället zuzkalight.com och har breddat sitt utbud till kost, hälsa och dessutom mode. Hela konceptet är väldigt personligt samtidigt som hon är professionell och rumsren. Hennes klipp på Youtube har kanske ett snitt på 30000 besökare, men hela världen kretsar inte kring Youtube.
Nu har hon dessutom skrivit en bok.

Misshandel och förtryck kan visa sig på flera olika sätt, i det stora hela blir resultatet i normala fall samma oavsett om det sker fysiskt eller mentalt. Man faller ihop som person, tappar tron på sig själv och blir helt enkelt en mycket trasig människa. Vem tycker egentligen om en trasig människa? Vem vill ens umgås med en trasig människa? Att ens få den dumma idén att kontakta folk är ganska skrattretande… jo, i många fall är det så en nertryckt person tänker. Att helt tappa tron på sig själv gör att man kan bli beroende av någon annan, ofta just den personen som är anledningen till att man mår så dåligt. Man lägger sitt liv i den personens händer, helt enkelt. Det är en mycket farlig utveckling och den personen som orsakat beroendet kommer att fortsätta dra i sina trådar för att inte förlora kontrollen, om man inte i ett tidigt skede säger ifrån och slår sig fri.

Zuzka är en integritetsstark person som försökte vara förstående, hon var tillmötesgående mot den man som försökte kontrollera henne. Mitt råd till henne i den situationen hade varit att direkt klippa banden, att släppa taget om honom och gå vidare. En sådan människa innebär bara problem och dränerar en på energi. Jag har inte riktigt samma tålamod som hon haft, enligt hennes berättelse.
Oavsett så har hon nått sitt mål och nått framgång. Hon satsade på sin idé och valde kvalitet istället för ”antal klick på Youtube”, vilket var helt rätt. Hon valde att säga ifrån när det alternativ hon fick var galet fel. Hon valde att visa styrka när alternativet var att bli kränkt.
Zuzka är ett exempel på människor som imponerar och en inspiration för andra som står inför liknande val. Våga göra det du tror på, våga välja det du känner är rätt.
Det handlar om att ta tag i ditt liv och känna friheten att det inte kontrolleras av någon annan än du själv.

Det sa bara pang!

EU bildades med drömmar om öppna gränser, fri handel och fred på jorden. Det pratades om att folk skulle få vandra fritt i ett enat Europa utan passkontroller (Schengensamarbetet). Hippiedrömmar om att gula, svarta, vita, röda, rosa, gråa, gröna människor med tro på Buddha, Jesus, Muhammed, Iehova, Lucifer, Tor och Hern skulle få leva tillsammans utan fördomar eller förtryck. Helt plötsligt börjar ca 2 miljoner människor från Mellanöstern söka nytt hem, på flykt undan ett brutalt krig, men ledarna i Europa blir riktigt skitnödiga och betalar en diktator/tyrann en massa EU-medborgares skattepengar (30 miljarder kronor) för att gränserna ska stängas. Varför vågar de själva inte stänga gränserna? Hur var det nu med hippiedrömmarna? Alla drömmar och löften sätts på prov nu och samtidigt smattrar champagnen bland lyckliga Sverigedemokrater. Nu gör vi nämligen precis vad Sverigedemokraterna hela tiden pratat om, vi hjälper flyktingarna fast… de får istället hjälpen ”där borta”. Vi har infört gränskontroller och inget ska få rubba den lyx och överflöd vi tar för given.

Erdogan stänger gränserna mot Europa och tar flinande emot de utlovade 30 miljarderna samtidigt som han idiotförklarar Europa. Hur kan man hindra dessa flyktingar från att ta båten till Grekland, Italien, Spanien, Malta eller vandra till Bulgarien via Kaspiska havet? Hur kan man hindra dessa från att simma mot den förmodade friheten? Hur många kommer att drunkna i sina försök? Bryr vi oss ens om de liv som vi har släckt med de där 30 miljarderna? Desperata människor försöker alltid hitta nya vägar och allt är bättre än ett brutalt krig. Erdogan kommer inte att anstränga sig mer än nödvändigt för att stoppa strömmen, istället kommer han hitta några smugglare att skylla på och kräva ytterligare 30 miljarder för att åtgärda det problemet, 30 miljarder som går till att köpa ännu mer olja från det framtida kalifatet. Vi får inte glömma likheterna med hur Turkiet bildades och att deras president öppet uttryckt sina drömmar om att bli Sultan. Palatset är redan byggt och IS är hans fotsoldater som bereder vägen för hans nya gränser… ett kalifat med sharialagar och endast muslimska invånare, som övervakas hårdare än folket i nazityskland och med en censur och åsiktsregistrering som får ayatollan att rodna… och Europa sponsrar detta med våra skattepengar.

Europa har tagit ett stort och farligt steg som går tvärt emot de ideal som byggde EU. De kommer i framtiden få se den här tiden som en mörk period, när de stängde dörrarna för människor i nöd, när de gick ut med budskapet ”Europa är inte till för alla”. Sveriges ledare har tagit samma steg och stängt gränserna. Vi har glömt bort syftet med öppna gränser. Vi har glömt bort vad globaliseringen skulle innebära. Vi har glömt bort att vara människor. Ska det vara såhär kan vi lika gärna gå ur EU och glömma allt vad ett öppet Europa betyder, vi har nämligen visat att mänsklighet är bara ett ord. Det enda vi bryr oss om just nu är vår egen trygghet och att få sitta kvar i Regeringen.

Vill nämna att jag var ute och handlade mat för ett halvår sedan. En kvinna gick med en äldre farbror mot kassan och proklamerade högljutt att ”det enda de där jävla politikerna pratar om är flyktingar, flyktingar, flyktingar… det var ett jävla tjat, undra på att det här landet går åt helvete! Vi har ju större problem med ungdomar som är utan jobb, vi måste börja bygga fler bostäder och att våra traditioner håller på att försvinna! De pratar en massa om offren i nazityskland, men kommunismen har ju dödat fler…!”
Allt är ju relativt… om jag minns Bibeln rätt står det någonstans att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än en rik människa att komma till paradiset. Varför är det så svårt att hjälpa en annan människa? Varför är det så fult att bry sig, att visa medmänsklighet? Att osjälviskt visa vägen till ett bättre liv?

Det ligger i allas ansvar att lösa problemet

Det finns många tyckare där ute i världen, vissa är lite mer professionella och andra är glada amatörer. Jag tillhör nog en av de senare och jag minns hur jag började rätt knackigt med den här bloggen och genant nog gav mig på en av de professionella tyckarna. Det blev en lärorik och smått genant upplevelse att bli uppläxad av Sakine Madon just den gången, med tanke på att jag med mitt inlägg i en debatt ofrivilligt lyckades bevisa hennes poäng. Jag har fortsatt följa henne, men på senare år väldigt sporadiskt. Hon är fortfarande en av de debattörer jag ser upp till. Mycket för hennes åsikter och hur hon undviker att fastna i pajkastning genom att ge en tydlig förklaring till hur hon ser på en fråga.

Nu snubblade jag över Åsa Linderborgs replik till just Sakine Madon och kände att det skulle bli en intressant läsning. Jag blev inte besviken. Åsa har en tendens att bli väldigt överdramatisk och ger ofta målande beskrivning av en situation innan hon uttrycker sin åsikt i ämnet. När det gäller Anton Lundin Pettersson (skolattacken i Trollhättan) så hade han ett tydligt rasistiskt motiv. Hon har en riktig poäng i att SD bär  skuld i aktionen, precis som i händelsen med Breivik i Norge och precis som nu med hela tjoget(!) bränder på planerade asylboenden i landet.
Vad förväntar man sig egentligen ska hända när man går ut med fabricerade siffror som baseras på en 20 år gammal rapport och sedan förvrids för att passa deras syften, kollektivt anklagar en folkgrupp eller två för att vara skyldiga till ett antal makabra handlingar som en mindre grupp begått, påstår att Västeuropa står inför det största hotet i modern tid, skickar ut en virtuell mobb på alla större kommentarsfält för att sprida hat, kidnappar Flashback för att sprida hatpropaganda (varje brottstråd börjar med ”Det är säkert en somalier eller arab”)?
Listan kan göras mycket längre när det handlar om deras aggressiva kommunikationsmetoder för att övertyga folk om att fortsätta hata. Hela det här tydliga hatet blev så mycket mer öppet efter att SD fördubblade sina röster i senaste valet. Rasisternas högmod vet inte längre några gränser. Dock löser det inte själva problemet att Jimmie Åkesson gör ett offentligt uttalande för att ta avstånd för handlingarna. Hatet fortsätter spridas likt en lavin.

Vad Åsa skriver är ändå att det inte bara är SD som sprider hatet, att hela högern med M, C, Fp och Kd har sällat sig till de mörka krafterna och försöker vinna billiga röster med främlingsfientlig politik. I och med sin artikel gör Åsa samma fel som jag gjorde för sex år sedan, bevisar nämligen Sakines poäng (Läs Sakines artikel i Expressen). Att använda SD som ett slagträ i debatten och hela tiden skicka över ansvaret till motståndarna är inte att lösa själva problemet. Det är att istället låta langen gå, peka finger och säga att ”Det är inte vårt fel, de startade igång det här helvetet”.
På så sätt visar man samtidigt att man själv inte vill ta ansvar och städa upp skiten, att ta ansvar för samhället, att lösa problemet.

Det är ett politiskt problem, det är alla överens om. Det är samtidigt att samhällsproblem där ett parti lyckades sprida lögner för att splittra folket och väcka upp den underliggande glöden av motsättningar som alltid funnits i landet och bygga upp den till en flammande eld (symboliskt och bokstavligt).
Att återuppväcka gammal okunskap och försöka göra den till ”verklighet” har skapat förvirring bland folket, de vet inte längre vem de ska lita på. Alla ljuger från olika håll och då är det lättare att vara rädd för det okända. Det man egentligen inte vet något om, det har alltid varit skrämmande.

Jag kommer faktiskt ihåg rasistbrotten som begicks på 80- och 90-talet. Jag kommer ihåg alla bomberjackor, korta jeans, vita skosnören på Dr Martens, rakade huvuden och rullade mössor som samlades helt öppet för att sprida skräck bland invandrarna. De tonåringar eller ungdomar som sprang runt i denna utstyrsel för 30 år sedan har växt upp nu och är 45-50 år, men många av dessa bär fortfarande på sitt hat.
Jag kommer också ihåg lasermannen och att jag hoppades varje kväll på att pappa skulle komma hem helskinnad efter jobbet. Att gå ut på stan den 30:e november var som att be om fulstryk med tunga kängor, som invandrare höll man sig alltså alltid inomhus den dagen.
Det som Sakine beskriver är inget påhitt och det är inte heller något nytt som uppstått för att Alliansen precis suttit vid makten. Vad vi behöver kunna göra är att fokusera på själva problemet med rasism, inte låta det skrämma oss till en massa dumma beslut för att vinna röster eller tävla i vem som är minst rasist. För att kunna hamna där behöver vi förstå att det är kontraproduktivt att använda Sverigedemokraterna som ett slagträ i det politiska spelet. Det handlar inte längre om att vinna ett par extra politiska röster, snarare om att rädda vårt samhälle från bland annat kommande gängbråk (se det symboliskt och bokstavligt) i nivå med de vi hade för… 30 år sedan.

Högskoleutbildning är ingen garanti för en hög månadslön

Jag läste nyss en artikel om hur musiker med minst fem års högskolestudier tvingas leva på en skamlön (17500/månad nämns i artikeln) och samtidigt hitta ett annat arbete för att dryga ut kassan. Detta exempel gäller förstås en anställning på 60% i Västerås Sinfoniettan. Skulle detta göras om till en heltidslön hade personen hamnat på 29167 kronor/månad.
Många brukar vara överens om att musik är kultur och har en given plats i ett välmående samhälle. All vill ta del av den, men är alla lika villiga till att betala för den? Hur mycket är vi villiga att betala för musik? Hur mycket är vi villiga att betala för musik som vi egentligen aldrig lyssnar på, eller som endast en mindre grupp av samhället tar del av?

En musiker i en symfoniorkester har minst fem års högskolestudier bakom sig. Under dessa fem år övar den blivande musikern på sitt instrument fyra timmar om dagen.

Det kan förstås vara mer eller mindre men fyra timmar är valthornisten Johan Ahlins uppskattning. Säg att det blir minst 7 000 timmar på fem år. Bara övning.

Likheter med fotbollen
Vi skulle kunna jämföra det här med den genomsnittlige fotbollsspelaren som når en högre serie. Man växer oftast upp med fotbollen och vissa börjar i väldigt tidig ålder, gärna 4-7 år. De kan lägga ner 1-2 timmar varje dag under dessa år, senare växer de upp och tränar med en klubb i två tillfällen varje vecka. Utöver det spelar man gärna 3-4 timmar varje dag med vännerna. De här barnen växer upp och redan vid 14-15 år börjar några spela i en elitsatsande klubb som har 4-5 träningar i veckan, eventuellt blir det även extra träning med landslaget vid ett flertal tillfällen om man anses vara tillräckligt bra. Fortfarande kommer man hem från träningen och kan lägga ner 1-2 timmar extra om dagen för att spela med vännerna på gården.
Vissa spelare kommer in på fotbolls-/idrottsgymnasium och väljer då att satsa på sporten som ett framtidsyrke. Det blir väl ett par timmars övning om dagen även här, förutom den teori man har lagt in i utbildningsplanen. Slutligen har man väl kommit in på idrottshögskolan med en 5-årig utbildning och är man en av de lyckliga så spelar man även några matcher i ett ungdomslandslag.
Trots den bakgrund som jag har beskrivit så är ingen av deltagarna garanterade att ens få en lön för att utöva den sport de lagt ner hela sitt liv på. Spelar de i Division 3 får de troligtvis en ersättning som ligger på 30000/säsong för olika utgifter och tid. Skulle de ha turen att hamna i Superettan så kanske lönen snittar runt 30000/månad, men fortfarande är det mycket hård konkurrens om platserna. Tänk då på att ett flertal av spelarna i Superettan tvingas jobba extra för att överleva. I högsta serien, Allsvenskan, så ligger väl genomsnittet på runt 45000/månad och det kanske inte riktigt är en drömlön med tanke på hur mycket tid man lagt ner på sin utbildning och att det handlar om högsta serien i landet. Dessutom är det ett genomsnitt som dras upp av stjärnorna som kanske ligger på omkring 3 miljoner/år, medan de sämst betalda kanske har omkring 30000/år! I Allsvenskan! (källa: Fotbollstransfers lista från 2011)
Självklart gäller dessa villkor endast herrarna, vad gäller damerna vågar jag inte ens nämna då de flesta spelarna i högsta serien tvingas till ett ”civilt” jobb för att få en acceptabel månadsinkomst (trots en meritlista med Tipselit, fotbollsgymnasium, idrottshögskola och spel i något av ungdomslandslagen).

Kultur är ett intresse, inte inkomstgaranti
Varför jämför jag med just fotboll? Själv anser jag att fotboll också är kultur, men föreställer mig att vissa inte riktigt tycker likadant. Jag vill gärna tro att musiker redan i unga år börjat träna på sitt intresse och under sin uppväxt följt ett mönster som påminner om en fotbollsspelare (enligt vad jag beskrivit ovan). Att man som högutbildad musiker inte är garanterad en anställning med en högre lön, verkar vara en överraskning om man tolkar tonen i debattartiklarna som man ofta snubblar över. Man ska kunna leva på sitt intresse är ofta budskapet man får, speciellt när man har kämpat igenom fem långa högskoleår.
Fotbollsspelaren fick ju spela i landslaget men hamnade ändå slutligen i ett division 3-lag och tvingades jobba extra.

Rätt marknadsföring lönar sig
Min poäng är att kultur i princip påverkas av hur stort intresset är för det man sysslar med. Går det inte att locka publiken så finns inga pengar. Kultur är dessutom något personligt och väcker ofta starka känslor. Framgångsrik marknadsföring spelar ofta på dessa känslor. Sympati är inte detsamma som intresse.
Väck intresset och locka publiken så kommer pengarna. Det låter enkelt och jag tror inte det behöver vara svårare. Vi har en tendens att göra det svårare än det behöver vara. Knepet är ofta att komma på vilken knapp man ska trycka på för att väcka intresset. Att kulturens överlevnad då ligger i händerna på hur fantasifull marknadsföraren är kan kännas lite svårsmält, men det är iaf så jag upplever det.
Så långt spelar det ingen roll vad man egentligen har gått för utbildning, snarare vilket val av orkester eller musikband man har gjort. Eller vågar jag påstå att man har valt en marknadsförare?

Ahlin säger att symfoniorkestern är lönsam därför att samhället får tillbaka varje satsad krona minst dubbelt upp. Det finns det beräkningar på. Positiva effekter på hälsa och sådant.

Kultur i övrigt ger positiva effekter på ”hälsa och sådant”, vilket gör argumentet sant men irrelevant i sammanhanget. Att skapa debatt är ett startskott, men det väcker inte heller ett intresse. Man kommer liksom inte bara på att ”Min doktor säger att jag behöver gå ner i vikt så jag går och lyssnar på Sinfoniettan..”
Kultur är mycket mer än detta. En riktigt bra orkester ska genom sin musik väcka ett rus hos lyssnaren.

Gratisprover brukar vara bra marknadsföring
Vissa fotbollsklubbar brukar välja ut en match där de kanske bjuder på inträdet. De kan bjuda in folk till träningsmatcher för att visa upp årets lag eller talanger. Ibland spelar de mot ett utländskt lag under försäsongen och kan locka publiken med det. Förutom det kan de bjuda in lokala barn- och ungdomsklubbar till seriematcher, vilket håller liv i intresset för fotbollen och samtidigt för klubbens verksamhet.
Detta kan vara något för musikbranschen att ta efter. De har dessutom en stor fördel där de kan klippa ihop årets planerade konserter till en kortare, som att bjuda på en slags ”aptitretare” för vad publiken har att vänta sig. Fotbollen har inte den fördelen, blir lite svårt att bjuda in årets klubbar och spela 5 minuter med varje motståndare under en period på 90 minuter.
Kämpa vidare och försök tänka utanför lådan, försök tänka nytt så hittar ni en lösning som inte innebär att biljettpriserna måste höjas. Högre priser är tvärtom något som tar död på intresset i slutändan. Det var nära att hända med både Ishockey och Fotboll i Sverige när det var fler sponsorer än övriga besökare (klacken inte inräknad) på matcherna.